SSU:s solkiga organisationskultur
Att vara medlem av ledningen i SSU, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, är att ha tillgång till en bekväm gräddfil till makten. SSU är det statsbärande partiets ungdomsförbund. Dess uppgift är att nosa upp och utbilda framtidens socialdemokratiska maktelit. Varken mer eller mindre.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
@3a Text:Att det på senare tid inregistrerats flera exempel på en organisationskultur inom SSU av tämligen solkigt slag är mot bakgrund av SSU:s betydelse för Sveriges största parti ett problem med större vidd än om det hade gällt något av de andra ungdomsförbunden.
Vad det handlar om är manipulationer av olika slag. Det gäller en fördomsfri och fantasifull finansiering av den kampanj som ledde till att Ardalan Shekarabi blev förbundets ordförande.
Av långt större betydelse är dock de manipulationer med medlemssiffrorna i SSU som avslöjats, eller snarare med stor journalistisk skärpa sammanfattats och bekräftats under de senaste dagarna. Det är något som pågått under lång tid — och verkligen inte enbart varit begränsat till SSU. Bidragsmissbruk från ungdomsförbund är inte blockskiljande. Också borgerliga ungdomsförbund har från tid till annan "utmärkt sig", även om det just nu förefaller som om det är på den röda sidan som problemet med bidragsfiffel är mest brännande. Även Ung Vänster, vänsterpartiets ungdomsförbund, har dragit på sig den statliga Ungdomsstyrelsens intresse, och troligen inte utan skäl, för sitt sätt att redovisa medlemssiffror och verksamhet.
Det nuvarande statsbidraget har en tämligen krånglig konstruktion, som gör att en uppdykande frestelse att fuska nog kan bli ganska svår att motstå. Bidragets storlek bygger i grunden på ungdomsförbundens medlemstal. Ju fler medlemmar, desto större bidrag. Till det kommer pengar från det överskott som Svenska Spel genererar. Det är nästan dubbelt så stort som statsbidraget, men fördelas procentuellt efter detta.
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot (fp) med ett förflutet som ordförande i Liberala ungdomsförbundet, föreslog i går att bidragssystemet skall ändras och i stället bygga på moderpartiernas mandat i riksdagen.
Mot det förslaget kan invändas att det blir konserverande och inte stimulerande. Ett ungdomsförbund som med hjälp av en intressant och slagkraftig verksamhet lyckas värva många nya medlemmar får inte "betalt" i bidrag förrän efter lång tid. Genomströmningen i de politiska ungdomsförbunden är snabb; på fyra år hinner större delen av medlemskåren omsättas två gånger om. Men en sådan modell skulle ändå ha den förtjänsten att den skulle bli genomskinlig och mycket svår att manipulera.
En viktig orsak till rötan i SSU är de inre motsättningarna i förbundet mellan en höger- och en vänsterfalang. Det är en strid som pågått under många år och där skyttegravarna förefaller att vara mycket djupa.
Varje SSU-kongress blir därmed ett slag om makten och följaktligen gäller det för de olika SSU-distrikten att på det ena eller andra sättet få ihop så många medlemmar som möjligt så att de får så många kongressombud som möjligt.
Långvariga personstrider av det slag som nu plågar SSU är destruktiva på flera olika plan. En särskilt allvarlig aspekt är att de med tiden blockerar idédebatt och idéutveckling. När två hårt cementerade
falanger står mot varandra tenderar också tänkandet att "cementeras".
Ett aktuellt exempel är SSU-distriktet i Skåne, där vänsterfalangen just segrat vid årsmötet och nu i distriktets namn antagit ett manifest som kräver att marknadsekonomin och det privata ägandet avskaffas och att planekonomi införs.
Manifestet fastslår också att "socialism per definition" är demokratisk, och introducerar därmed en definition på demokrati som placerar både Kuba och Nordkorea innanför demokratins ramar.
Sådana idéer har inget gemensamt med socialdemokratin. Orkar SSU ta upp kampen mot dessa kommunistiska avarter?