Under den gångna veckan kom jubelrapporter från den syriska oppositionen, där man tyckte sig ha sett att Assadregimen var på fallrepet. Utländska medier, också svenska, drogs med i yran efter onsdagens bombattentat, som tog minst fyra högt uppsatta generaler av daga. De intensifierade striderna i Damaskus togs till intäkt för att diktatorn höll på att drivas ut ur sin huvudstad.
Det är förmodligen ett misstag. Liksom andra inbördeskrig utspelar Syrienkrisen främst på det lokala planet. Den håller på att utvecklas till en kamp om hus och härd för både regimens och oppositionens anhängare, och det finns inga tecken på att någon sida vill, kan eller vågar sluta slåss.
Liksom övriga Syrien (två tredjedelar sunnimuslimska araber, en tredjedel alawiter, kristna och andra) är Damaskus en mångreligiös stad. Men den är bara delvis blandad. Historiskt sett har den syriska huvudstaden haft en stor sunnitisk folkmajoritet, med främst kristna minoritetsinslag. Baathpartiets styre och 1900-talets snabba urbanisering ändrade detta. Sedan några decennier har stadens befolkning flerdubblats, och både alawiter, sunniter och andra migrerat in från landet. I dag utgörs större delen av stadens yta av ett lapptäcke av nybyggda förortskvarter, vart och ett med sin egen religiösa och sociala karaktär.
De flesta av huvudstadens tiotusentals alawiter – presidentens folkgrupp – bor exempelvis i två nordliga förstäder, från vilka knappt har yttrats ett knyst av protest under mer än ett år av uppror. Tvärtom uppfattas dessa områden som trygga regimfästen, där Baathpartiets flaggor kan fladdra fritt och Assads personkultporträtt står orörda. Många alawiter avskyr naturligtvis diktaturen, men är samtidigt alldeles för rädda för den sunnitiskt präglade oppositionen för att våga chansa på ett liv efter regimen. På motsvarande vis är det främst sunnimuslimskt befolkade kvarter och förorter som rest sig mot regimen och erbjudit ett fotfäste åt gerillan.
Den som väntar på att den syriska diktaturen plötsligt ska ”falla” i Damaskus och försvinna ur staden riskerar därför att få vänta länge. En troligare utveckling är att regimens slocknande vapenmakt sakta men säkert koncentreras till de områden där den fortfarande kan påräkna stöd, medan rebellerna – enade eller under flera befäl – upprättar rivaliserande regimer i de delar av staden de kontrollerar.
Det räcker att se på Damaskus närmaste granne, Beirut, för att inse hur långdragen en sådan kamp kan bli. Under det libanesiska inbördeskriget var Beirut delat i två sidor, ibland fler, under 15 långa år.
Än finns det hopp om ett lyckligare slut på det syriska inbördeskriget. Men ju längre tiden går och ju fler som stupar, desto sannolikare blir ett långsamt och smärtsamt sönderfall i libanesisk stil också för Damaskus. Kanonerna kan komma att mullra under många ramadanmånader än.