Den nyvunna friheten ledde inte till ekonomiska förbättringar förrän långt senare. Men efter det senaste decenniets tillväxt i Latinamerika är det ändå inget dåligt resultat.
Men det finns viktiga lärdomar att dra. Inför demokratiseringen såg de latinamerikanska militärerna till att de som ansvarat för hundratals, tusentals, eller tiotusentals döda, inte skulle kunna dömas för dessa brott. Rättegångar skulle försvåra nystarten, förklarade de föraktfullt. De tidigare juntamedlemmarna drog sig tillbaka till sina jordegendomar och skämdes inte för det. Men det var en våldsam provokation mot alla som mist anhöriga och vänner.
I Argentina satte rättegångarna mot de militärer som ansvarat för att 30 000 personer försvunnit inte igång förrän 2003, 20 år efter demokratiseringen. I Chile pågår de fortfarande och i Uruguay har amnestilagen som skyddade militärerna precis upphävts.
De brasilianska demokratiska regeringarna har däremot inte lyckats med samma process. Amnestilagen från 1979 gäller än. Och det faktum att den brasilianska militären och polisen inte behövt genomgå det reningsbad som offentliga rättegångar innebär, är en viktig förklaring till varför de har så lätt att ta till övervåld, till exempel när de förföljer narkotikamaffian i landets fattiga bostadsområden.
Såväl den förre presidenten Lula da Silva som dagens president Dilma Rousseff har velat göra upp med militärdiktaturerna men inte lyckats. Förra året tillsatte man för första gången en sanningskommission som ska utreda vilka brott som militären och gerillagrupperna begick, men den ska inte leda till rättegångar och har mycket begränsade resurser.
Kathryn Sikkink vid University of Minnesota har undersökt 100 länder som mellan 1980 och 2004 gått från diktatur till demokrati eller från inbördeskrig till fred, och studerat effekterna av rättegångar om brott mot mänskliga rättigheter.
Hennes slutsatser är entydiga. I de länder som genomfört rättegångar minskar antalet fall av tortyr, avrättningar, försvinnanden och politiska fängslanden. Och rättegångar undergräver inte demokratiseringen.
Kanske är detta den viktigaste lärdomen som reformkrafterna i arabvärlden bör ta med sig när de gamla regimerna är borta men personerna finns kvar, att kampen för demokrati inte går genom att stänga dörren till det som varit, utan att se till att lufta historien ordentligt.
När offentliga domstolar fördelar ansvaret för förtrycket och dömer, kommer de som tagit över att akta sig noga för att begå samma brott.