En uppgörelse mellan den grekiska regeringen och den så kallade trojkan, EU, IMF och ECB, kunde slutligen nås på torsdagen. Den sista stötestenen var besparingskravet på pensionerna där de grekiska förhandlarna stretade emot i det längsta, men till slut gav med sig. Därmed finns inga hinder för att bevilja nya stödlån.
Samtalen mellan den grekiska regeringen och bankirerna i Bryssel har sett ut att löpa på bra. Annat är heller inte vänta då premiärminister Lucas Papademos har ett förflutet som riksbankschef i Grekland och vicechef på centralbanken ECB. Problemet är att dessa möten inte har så mycket med verkligheten att göra.
I verkligheten väntar ett godkännande av det grekiska parlamentet, där ledamöterna laddar för nyval i april. I verkligheten väntar sedan också genomförandet av sparpaketet, i ett land där ett antal liknande paket passerat revy och där folket nu fått nog. På fredagen har de stora facken för de offentliganställda utlyst ännu en tvådagars generalstrejk, i protest mot besparingarna men också mot bristen på inflytande.
Greklands ekonomi är som ett bottenlöst hål. Varje försök att reparera den har hittills bara lett till nya ras. Försöket med skuldavskrivningar från privata långivare kommer, om det går igenom, ändå bara att ta hand 20–30 procent av den grekiska statsskulden. Nya lån kommer att behövas för ett land där ekonomin stannat helt. Och det blir inte billigt. Om Grekland varit ett företag hade konkursen varit ett faktum för flera år sedan.
Vad är att leva över sina tillgångar? Den grekiska befolkningen har uppenbart gjort så, men hur ska man kunna vara medveten om detta medan det pågår? En allmän uppfattning i Grekland är att politiska felsteg ligger bakom krisen och att (i princip) samma politiker nu vill tvinga grekerna att leva under existensminimum under lång tid. Alternativet, att ställa in betalningarna och eventuellt lämna euron, kan man inte överblicka. Men det kan ju ingen riktigt göra.
För fyra månader sedan kom Anders Borg ut från mötet med EU:s finansministrar och talade om behovet av brandväggar. Mellan raderna kunde man läsa att EU gett upp hoppet om Grekland. Nu gällde det att bygga upp krisfonder och stärka bankernas finanser, att förbereda sig så att en grekisk konkurs inte ska få alltför svåra spridningseffekter i eurozonen.
Nu är bygget klart, eller åtminstone på gång, och läget i de stora skuldkrisländerna Spanien och Italien har förbättrats. Det märks på attityden från långivarna som ställer krav på Grekland utan rädsla för efterverkningar. Det finns en logik i att konkursmässiga verksamheter också går i konkurs. När så sker infinner sig oftast en lättnad i att äntligen få börja om, vare sig det gäller arbetare på Saab eller grekiska medborgare.
Allt detta sammantaget borde utgöra ett stort hinder för nya stödlån till Grekland.