Stämmer självbilden?
LEDARE. En överväldigande teknisk bevisning och över huvud taget en mycket gedigen brottutredning. Det är det första intrycket sedan förundersökningen mot Mijailo Mijailovic blivit offentlig. Mordet på Anna Lindh är med alla rimliga mått mätt uppklarat, utom på en punkt frågan om motivet.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är också den naturliga försvarslinjen — och förmodligen en av de få, om inte den enda. som återstår. Ett dåd utfört till följd av en impuls föranleder naturligtvis en aningen mildare bedömning än ett som är kallt kalkylerat och systematiskt planerat.
Frågan om motivet återstår alltså. Rättegången får om möjligt klarlägga vad som stämmer: uppgifterna om att Mijailovic inte följde efter Anna Lindh får ställas mot påståendena om att han föreföll att leta efter någon. Ett klarläggande besked på den punkten blir en viktig pusselbit i fråga om ett eventuellt motiv.
Brottsrubriceringen i åtalet är mord. Erkännandet och bevisläget i övrigt gör denna rubricering helt logisk. Den som upprepade gånger stöter en kniv i en annan människas överkropp måste inse att en dödlig utgång av denna handling är mycket trolig. Det är det resonemanget som ligger bakom den rådande rättspraxisen i fall som detta.
Att åklagarsidan därutöver skulle behöva påvisa ett uppsåt som bygger på någon form av genomtänkta, politiska eller andra motiv för att kunna få en fällande dom för mord har hävdats på en del håll under de senaste dagarna. Konsekvensen skulle rent av kunna bli, har det påståtts, att Mijailovic helt skulle kunna frikännas om åklagarna inte kan påvisa detta vidare motiv. Att åtala för mord skulle, underförstått, vara ett hasardspel.
Slutsatsen måste bli att brottsrubriceringen är den rätta och att utsikterna för att Mijailovic kommer att fällas och att mordet på utrikesminister Anna Lindh därmed klaras upp är minst sagt goda.
Det blir inget nytt nationellt trauma som efter det ännu inte uppklarade mordet på statsminister Olof Palme för snart 20 år sedan. Polisen får nu en välförtjänt och välbehövlig revansch efter debaclet då. Lättnaden är stor och allmän över att fallet i juridisk mening snart kan läggas till handlingarna.
Men det vore illa om det också skulle innebära slutpunkten för diskussionen om de många frågor som detta andra ministermord inom loppet av två årtionden föranleder: Hur fungerar säkerhetspolisen? Är vår psykvård optimalt organiserad? Och framför allt — stämmer vår självbild av Sverige som icke-våldets och förnuftets stamort på jorden?