I början av september meddelar Katrineholms kommunalråd att han bett polisen avhysa de romer som ställt upp sina husvagnar på en kommunal parkering. Och det är inte bara parkeringen de ska lämna, Göran Dahlström är mycket noga med att de ska bort från kommunen. Att det är lagvidrigt och en kränkning av deras rättigheter bryr han sig inte om.
För fem år sedan ville Burlövs kommun kasta ut Frida och Jerry Tillberg ur deras hem, ett hus byggt av Jerrys farfar en gång i tiden. Det var inte för att kunna dra en ny väg, bygga en vårdcentral eller någonting annat som kunde ha varit ett angeläget allmänt intresse. Kommunen ville bli av med familjen så att ett privat transportföretag skulle kunna bygga en terminal. Sannolikt hägrade både skattepengar och arbetstillfällen.
Det tyckte inte heller regeringen som till slut gav paret Tillberg rätt. Husvagnsägarna i Katrineholm hade inte samma tur. Skrämda av all uppståndelse och, enligt dem själva, polisen, lämnade de kommunen. Deras fall kommer sannolikt aldrig att prövas i domstol.
Det finns många fler exempel när rättigheter som vi anser vara självklara åsidosätts i vårt land. När delegationen för mänskliga rättigheter i går presenterade sitt slutbetänkande Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter hade den tagit fasta på detta. På DN Debatt skriver företrädare för delegationen: ”Enligt vår mening är det dock nödvändigt att samhället har ett inbyggt skydd mot sådana åsidosättanden, vilken mänsklig rättighet det än är fråga om.”
För att uppnå detta föreslår man dels att ”Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter ska tydliggöras i flera lagar”, dels att en särskild myndighet för mänskliga rättigheter ska inrättas. Det förra skulle göra skillnad i många fall. Med en skarpare lagstiftning hade kanske inte familjen Tillberg varit tvungen att driva sin process hela vägen upp till regeringen och i Katrineholm hade kanske inte Göran Dahlberg försökt köra ut husvagnsägarna från kommunen.
Sverige har ingen tradition av renodlad rättighetslagstiftning. Egentligen är det först med införlivandet av Europakonventionen för mänskliga rättigheter i svensk lag som vi har fått ett embryo till detta. Denna svenska väg innebär i normalfallet inga problem för oss medborgare, men när det offentliga utnyttjar sin makt på ett otillbörligt sätt är individens ställning svag, oavsett hur grundläggande de rättigheter som kränks är. Detta maktförhållande bör justeras till individens fördel. Där resonerar delegationen för mänskliga rättigheter klokt.
På vilket sätt en ny myndighet skulle bidra till detta är högst oklart. I sin vilja att verka handlingskraftiga tycks delegationsföreträdarna ha drabbats av sedvanlig myndighetssjuka: i stället för att gå till botten med de underliggande strukturella problemen väljer man att tillsätta en myndighet. Det är ett bekvämt sätt att visa handlingskraft, men om det löser några konkreta problem är mer tveksamt.
I fallet med mänskliga rättigheter blir det extra tydligt. För det första: om man vill förändra en rättstradition är inte en ny myndighet lösningen. För det andra är respekten för mänskliga rättigheter någonting som ska genomsyra all offentlig verksamhet, ingenting som kan hänskjutas till en särskild myndighet.
Delegationen för mänskliga rättigheter gör alla dem vars rättigheter har åsidosatts av det offentliga en otjänst genom att inbilla sig att ett så kosmetiskt tilltag som en ny myndighet skulle vara lösningen.