De så kallade drönarna har kommit att bli kontroversiella symboler för president Obamas säkerhetspolitik. Under Bushs tid vid makten genomförde den amerikanska underrättelsetjänsten CIA omkring 50 attacker med drönare. Sedan maktskiftet 2009 har antalet attacker ökat till över 400. Användningen av dessa obemannade attackflygplan i kriget mot terrorismen har väckt etiska och juridiska frågor som Obama-administrationen fått allt svårare att undvika.
Den amerikanska debattens fokus på drönarkriget märks i kongressen såväl som i populärkulturen. Dramat i den prisbelönta tv-serien Homeland, som visats i SVT, bygger kring de konsekvenser som den nya tekniken har för försvar och moral. Vad händer med kriget när det kan föras med bestyckade modellflygplan som styrs på hundratals mils avstånd?
En del av de farhågor som väckts om framtidens drönarkrig må vara omotiverade. Alltsedan antikens blodiga slag har befälhavare i takt med teknikens utveckling avlägsnat sig från frontlinjen. Attacker från långa avstånd har länge varit ett faktum och i det avseendet utgör drönarna ingen revolution.
Det som hänt i och med USA:s drönarprogram är dock att de mänskliga och ekonomiska insatserna har minskat radikalt för småskaliga vapeninsatser. Följden är att många av attackerna har kommit att få karaktären av slentrianmässiga fjärravrättningar.
Att beskylla drönarpolitiken för att stå på en folkrättslig gungfly är vid det här laget därför ingen överdrift. USA har, i enlighet med FN:s artiklar, förvisso full rätt att med militärt våld hindra överhängande terrorhot mot landet. I avsaknad av möjligheter att polisiärt förebygga terrorverksamhet finns det, hävdar försvararna av drönarpolitiken, även skäl att tillämpa denna princip med viss flexibilitet. Men varken folkrätten eller andra principer sanktionerar dödandet av individer som kan tänkas vilja attackera USA någon gång i framtiden. Inte heller går det att rättfärdiga dödandet av civila som råkar befinna sig i närheten av terrormisstänkta.
I samband med tillsättningen av den nye CIA-chefen John Brennan i början av mars ockuperade republikanen Rand Paul talargolvet i representanthuset, genom en så kallad filibuster, i ärendet just att kasta ljus på de rättsliga aspekterna av drönarkriget. I kongressen har frågan även fått en konstitutionell dimension, i samband med att den amerikanske medborgaren Anwar Al-Awlaki dödades i en attack i Jemen 2011. Senatens försvarsutskott har sedan dess försökt pressa Obama på en mer transparens politik. Än så länge har presidenten inte levt upp till sina löften om att bemöta dessa krav.
På sikt gynnar det laglösa drönarkriget knappast USA:s säkerhet. Särskilt i Pakistan och Jemen, vars allianser till USA har ett bräckligt stöd bland befolkningen, växer vreden över de förarlösa planen som skjuter mot mål i grannskapet. Det ligger heller inte i USA:s långsiktiga intresse – eller omvärldens för den delen – att skapa ett prejudikat av vårdslöshet för denna nya teknik. Omkring 50 av världens länder överväger eller arbetar redan med att anskaffa drönare för vapeninsatser. Det vore önskvärt att USA kunde axla ett ansvar inför den utsikten.
Ett första steg vore för Obama att låta Pentagon ta över ansvaret för insatserna. Pentagon anses ha en bättre historia av att tillämpa folkrätt och nationell lagstiftning än CIA, som i dagsläget både planerar och utför drönarattackerna. Kritiker har också föreslagit att användningen av drönare ska underställas särskilda hemliga domstolar. Ett sådant system riskerar dock att legitimera den typen av militära beställningsmord som i dag ifrågasätts.
Allt talar för att drönarna i allt högre grad kommer att ersätta konventionella flygattacker, raketer och långdistansrobotar. Precisionen och flexibiliteten i denna teknik bäddar för mindre förstörelse och möjlighet till färre civila offer i framtidens krig. Men till dess måste Obama visa hur kampen mot terrorismen kan föras på ett försvarbart sätt med drönare.