På sätt och vis är Alliansregeringen ett undantag i modern svensk politisk historia. Inte för att den är borgerlig, utan för att den är majoritetsregering. Bortsett från några korta perioder har Sverige under efterkrigstiden i stort sett alltid styrts av minoritetsregeringar, företrädesvis socialdemokratiska sådana.
Det har inte varit ett problem för statsminister efter statsminister att än söka stöd hos det ena partiet, än hos det andra. Men en förutsättning för detta har alltid varit att riksdagen saknat populistiska partier som utnyttjat sin ställning som tungan på vägen för att sabotera regerandet och den parlamentariska processen. Undantaget är Ny demokrati och mandatperioden 1991-1994. Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons parti bidrog visserligen till maktskiftet, men försvårade genom sin nyckfullhet regeringens arbete.
Den här valrörelsen knackar återigen en främmande fågel på dörren till riksdagen. Men den här gången är det inget missnöjesparti där en stramare invandringspolitik bara är en av många ståndpunkter. Sverigedemokraterna är annorlunda. Det oresonliga främlingshatet är partiets livsnerv. Ibland lyckas man hjälpligt dölja det, oftast inte. Om Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen och om partiet blir tungan på vågen mellan blocken väntar instabilitet - oavsett vem som bildar regering. Men efter finanskrisen är politisk stabilitet en förutsättning för en fortsatt ekonomisk återhämtning.
Det är sannolikt att Sverigedemokraterna så fort tillfälle bjuds kommer att hota att fälla ett regeringsförslag, alternativt erbjuda förhandlingar om att rösta på det ena eller det andra sättet. Om Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin är statsminister spelar ingen roll - det överordnade syftet kommer hela tiden vara att framställa SD som inflytelserikt och att kompromettera andra partier.
Bara en majoritetsregering kan på ett tryggt sätt stå emot ett sådant maktspel. Inte mycket talar för att Mona Sahlin får bilda regering och att hon skulle få leda en majoritetsregering efter valet förefaller direkt osannolikt. Ett samarbete över blockgränserna är också tveksamt. Inget borgerligt parti skulle acceptera att sitta i samma regering som Vänsterpartiet och energifrågan försvårar en koalition mellan Miljöpartiet och Allianspartierna. I dagsläget är en fortsatt majoritetsregering bestående av de fyra Allianspartierna det säkraste sättet att motverka den oreda som hotar om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
Så enkelt är det. En röst på Sverigedemokraterna är inte bara en röst på främlingsfientlighet och hat. Det är också en röst på fyra år av potentiell parlamentarisk oreda, i värsta fall med ett nyval som yttersta konsekvens. Men det behöver inte bli så, en majoritetsregering är inom räckhåll. En röst på något av de fyra Allianspartierna är inte bara en röst till stöd för deras politik. Det är också en röst för en regering som kan motstå varje utpressningsförsök från ett främlingsfientligt bråkmakarparti.