Starka skäl för en krisenhet
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Denna till formen stillsamma men i sak dräpande slutsats formulerade Katastrofkommissionens ledamöter i ett uttalande i går — och återförde därmed frågan till sitt rätta perspektiv.
Det viktiga är ju inte detaljerna, hur makabra de än må vara, om den (eventuella) telefontrafiken mellan ledande befattningshavare i regeringskansliet. Utan den avgörande frågan är förstås hur detta regeringskansli stod rycken när det plötsligt hade att hantera en katastrof, omöjlig att föreställa sig på förhand och som inträffade vid en extremt olycklig tidpunkt.
Om det nu, i och för sig med viss tvekan, kan anses vara klarlagt att statsrådsberedningens och UD:s högsta tjänstemän inte talade med varandra under åtminstone den första dagen, blev gårdagens bidrag upplysningen att kabinettssekreterare Hans Dahlgren vände tummen ner för ett erbjudande från Räddningsverket att omedelbart åka till Thailand för att hjälpa drabbade svenskar på plats
Konsulära enheten hade nämligen sagt nej och gav enligt Dahlgren beskedet att "Räddningsverket ville vänta med ett beslut".
Otydliga — kanske rent av vilseledande — interna besked och revirstrider på UD gjorde att inget samlat beslut fattades och räddningsinsatsen fördröjdes.
Hade ändå inte en krishanteringsenhet med väldefinierade uppgifter och befogenheter varit att föredra?