Kommunernas självstyrelse är sedan länge bara ett talesätt. Regeringen ger allt mer detaljerade regler om hur allting ska skötas. Samtidigt regleras kommunernas ekonomi av statsbidrag och bestämmelser om att budgeten inte får gå med underskott.
Resultatet har blivit ryckigt. Långsiktig planering är omöjlig. Rätt som det är får regeringen ett anfall av generositet - gärna något år före ett val - och då blir det plötsligt en massa pengar. Sedan kommer sämre tider och då måste kommunerna dra ned.
Nu är det alltså åter dags för Göran Persson att vara generös. Han lovar nya pengar till kommunerna av två skäl. Det ena är att han vill satsa på vården.
Det andra är att han har upptäckt ett tidsmässigt glapp mellan uppgången i ekonomin och kommunernas möjligheter att dra nytta av detta. Det ska staten kompensera för, lovar statsministern.
Vad gäller glappet finns det en betydligt bättre lösning, som minskar ryckigheten i tilldelningen av pengar. Det skulle vara att låta kommunernas skyldighet att balansera utgifter och inkomster gälla en längre period än nu, kanske fem år i stället för ett.
Den uppenbara fördelen är att exempelvis sjukvården inte skulle tvingas att bygga ut och dra ned som ett dragspel i takt med konjunkturen. I stället skulle man anpassa antalet anställda efter en sorts femårigt genomsnitt och därigenom kunna behålla dem också när ekonomin går sämre.
Ett sådant system skulle likna det som finansminister Bosse Ringholm så stolt brukar tala om när det gäller staten: Han lovar ett överskott på två procent i statens finanser under en konjunkturcykel. Men i motsats till Ringholms konjunkturcykel skulle man göra alldeles klart när kommunernas period börjar och slutar.
Men vad är det egentligen den nya vårdministern Ylva Johansson ska göra? Enligt statsministern är uppgiften att höja de vårdanställdas status och göra yrket attraktivt för ungdomar. Det skulle tydligen vara fråga om någon sorts kunskapslyft för vårdanställda, men inget blev sagt om omfattning eller kostnader. Men om alla vårdanställda ska gå på kurs undrar man kanske vem som ska sköta vården.
Nej, risken är stor för att Ylva Johansson blir ytterligare en pratminister, en som ska "påverka debatten" och visa hur engagerad regeringen är utan att kunna göra något som helst nyttigt. Men vården är fortfarande en kommunal fråga. Det är kommunerna som ska bestämma, inte Göran Persson eller Ylva Johansson.
Det är uppenbart att den allenarådande statsministern numera har föga förståelse för kommunernas rätt att själva bestämma, i synnerhet när det drar ihop sig till val.
Tänk om han i stället skulle ägna sig åt statens egna frågor, till exempel de kostsamma sjukskrivningarna och de snabbt ökande förtidspensioneringarna, för att inte tala om EU. Men sådana trista frågor berörde han inte alls i sitt långa och "ideologiska" tal i Björkvik i söndags.