Men kommunaliseringen bidrog. När många års misstag nu ska rättas till ter det sig naturligt att återföra huvudansvaret till staten.
Professor Leif Lewins utredning av kommunaliseringens effekter fick kritik redan innan utredningsresultatet presenterades. Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och landsting, SKL, hävdade i lördags att det enda som utretts är kommunaliseringen i sig, inte effekterna av andra förändringar som genomfördes samtidigt och inte heller de mer generella samhällsförändringar som kan tänkas påverka skolans arbete.
Andersson påpekar att lärarnas löner släpade efter redan när staten var huvudman och att stark kritik mot bristande ämneskunskaper, inte minst i matematik, förekom långt före kommunaliseringen. I detta har han rätt. Huvudmannaskapet är inte i sig förklaringen till skolans problem. I Finland, som ofta nämns som ett föredöme, är skolan en kommunal angelägenhet.
Lewin tillbakavisade i går påståendet att endast kommunaliseringen utretts. Däremot konstaterar han att denna genomfördes med minsta möjliga majoritet och mot stort motstånd från lärarkåren, där många såg sin professionella självständighet hotad. Det blev inte bättre när den borgerliga regering som tillträdde 1991 tog bort eller på andra sätt förändrade en rad av de statliga styrmedel – tillsyn, meritvärdering av lärartjänster, målformulering i läroplanerna, uppföljning och utvärdering med mera - som skulle ha varit kvar också sedan kommunaliseringen genomförts. Både kvalitet och likvärdighet blev lidande.
Sedan dess har staten börjat återta de stödjande och kontrollerande uppgifter som tidigare avskrivits. Med en ny skollag och en ny läroplan för grundskolan som mest synliga exempel försöker man nu motverka effekterna av både Göran Perssons och den förra borgerliga regeringens politik. I vilken utsträckning det lyckas kan ingen avgöra i dag.
I linje med Per-Arne Anderssons och SKL:s argumentering kan man hävda att staten hade ansvaret men levde inte upp till det. Och i anslutning till Lewins perspektiv kan man med samma rätt hävda att kommunerna fick ta över, men inte förmådde leva upp till det ansvar de fick. De två perspektiven är fullt förenliga med varandra.
Det avgörande är inte skolans huvudmannaskap i sig, utan den inställning till skolan som råder i samhället. I Finland har det länge rått konsensus mellan de politiska partierna om att en väl fungerande kunskapsinriktad skola är ett övergripande nationellt intresse. Läraryrket är ett statusyrke. Kanske är vi till sist på väg mot ett liknande samförstånd i Sverige. Mot bakgrund av hur skolan länge hanterats ter sig ett återförstatligande då som naturligt – men det förutsätter att staten verkligen tar det ansvar som idén om en nationell kunskapsskola förutsätter.