Det kan vara svårt att se nyktert på statligt ägande i företag. Den som av princip är emot försäljning av statligt ägda aktier brukar hävda att man då förlorar ”sin möjlighet att påverka”, ofta oklart vad som ska påverkas. Om alla argument tryter brukar man säga att det i alla fall är fel tid att sälja just för tillfället. Betalningen skulle bli för dålig.
Regeringen har genom finansmarknadsminister Peter Norman (M) deklarerat att man avser att få in 100 miljarder kronor under mandatperioden genom försäljning av innehavet i Nordea, Teliasonera och bolåneinstitutet SBAB. Oppositionen vill i sin motion, som stöds av Sverigedemokraterna, hindra försäljningen av allt utom Nordeaaktierna. Även Posten och Vattenfall ska skyddas, anser man.
De ekonomiska argumenten mot försäljning håller inte. Visst är det bra att få del vinstpengar i goda tider, men en huvudägare måste också vara beredd på att skjuta till miljardbelopp i kristider, till exempel i SAS eller SJ. På sikt är detta inte en bra riskhantering av skattebetalarnas pengar. Statens uppgifter måste lösas på samma sätt oavsett boksluten i ett antal företag.
Inte heller kan man vänta på ”rätt pris” hur länge som helst. Undantaget är möjligen SAS under finanskrisen, då det inte fanns några intressenter över huvud taget.
I stället måste man fråga sig vad man vill med sitt ägande? Var finns samhällsnyttan? Ett exempel som tydliggör skillnaden på statligt engagemang eller ej är Systembolaget och Vin & Sprit. I det ena fallet är staten en aktiv ägare som bedriver alkoholpolitik och så ska det självklart förbli. I det andra fallet var staten en passiv ägare som sålde sprit av gammal vana. Ändå motsatte sig oppositionen reflexmässigt försäljningen av Vin & Sprit 2008.
När staten har försökt att använda sin ägarroll i konkurrensutsatta företag för att påverka har det inte gått så bra. Försöken att stävja bonusar i Nordea härom året blev en präktig flopp och alla försök, av ett flertal regeringar, att få SBAB att framstå som en ansvarstagande kreditgivare på bostadsmarknaden har snarast lett till motsatsen.
Socialdemokraterna brukar hävda att långsiktigheten gör staten till en förträfflig ägare av alla möjliga verksamheter. Men långsiktighet kan i fallet staten betyda till 99 procent total passivitet och till 1 procent plötsliga utspel när opinionen så kräver. De flesta företag vill helst skonas från detta.
Den av de aktuella försäljningarna som kräver mest eftertanke är Nordea. Här är det av största vikt att bedöma konkurrenssituationen i hela Norden och Baltikum. Som finanskrisen visat i en rad länder är sårbarheten stor med en alltför dominerande bank. Det är därför viktigt att den statliga andelen, 20 procent, säljs till en ägare som garanterar långsiktighet och ansvarstagande.