Staten som företagare
Då kom då till slut den lista som Thomas Östros så enträget har bett om. Under sin Norrlandsturné berättade de fyra borgerliga partiledarna vilka statliga bolag som står på försäljningslistan om höstens val resulterar i ett maktskifte. Alliansen ser ingen poäng i att staten till 100 procent äger ett spritbolag (Vin & Sprit), ett bolåneinstitut (SBAB) eller ett stort fastighetsbolag (Vasakronan).
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Totalt rör det sig om utförsäljningar till ett värde av uppemot 200 miljarder kronor, enligt beräkningar av Dagens Industri, vilket är bra mycket mer än det mål på 150 miljarder som alliansen ursprungligen har satt upp. Intäkterna ska gå till att minska statsskulden och därmed statens räntekostnader, förklarar alliansen.
Däremot finns inte Vattenfall, LKAB och Sveaskog med på alliansens försäljningslista. Det ska nog i första hand ses som ett sätt för alliansen att undvika alltför stark konfrontation, inte minst med väljarna i just Norrland. Några hållbara principiella skäl till varför just dessa företag ska undantas verkar inte finnas. Men en försäljning av dessa företag väcker sannolikt starkare känslor än en försäljning av OMX.
I kontrast till regeringens benhårda försvar av det statliga ägandet innebär dock alliansens förslag ett rejält kliv i rätt riktning. I en marknadsekonomi har staten många viktiga uppgifter, men att äga företag hör inte till dem.
Vid ett framträdande i förra veckan hävdade till exempel SBAB:s chef Eva Cederbalk att statens bolåneinstitut agerar på samma villkor som alla andra aktörer på marknaden. Det är tyvärr inte sant. Till skillnad från övriga lånegivare har SBAB nämligen
skattebetalarna i ryggen, vilket snedvrider marknaden. Att staten också är beredd att skjuta till miljardbelopp vid en kris visade räddningen av det konkursfärdiga SJ häromåret.
De jämlika villkoren existerar alltså bara i goda tider. Idén att statliga bolag ska dra in extra pengar till statskassan är även den fel. Visst är det roligt när bolagen, som nu, gör vinst. Men exemplet SJ visar också att det statliga ägandet ibland kan
vara ytterst kostsamt.
Staten är sällan en effektiv ägare, vilket beror på att den inte alltid vet vad den vill. Ska bolaget generera så mycket vinst som möjligt? Varför ska det då alls vara statligt ägt? Ska bolaget ta hänsyn till andra faktorer, som anses viktigare? Varför ska det då alls vara vinstdrivande?
När Carl-Henric Svanberg fällde den numera berömda kommentaren att det vore uppfriskande med ett maktskifte var näringsminister Thomas Östros kommentar att Ericssonchefen borde "koncentrera sin insats till att leda företaget". Det skulle vara klädsamt om näringsministern ville förklara varför han inte ser någon anledning till att själv koncentrera sin insats till politiken — och låta marknaden sköta företagandet.