I helgen meddelande regeringen via barn- och äldreminister Maria Larsson (KD), att det inte på ett rättvist och rättssäkert sätt går att betala ut ersättning till de fosterhemsplacerade barn, som berättat att de utsatts för vanvård. Det är ett märkligt beslut.
Många av de berörda ser regeringens beslut som det sista av en lång rad svek. Fosterhemsplaceringen, som skulle ha inneburit början till ett drägligare liv blev i stället inledningen på en tillvaro präglad av olika former av övergrepp. Sveket från samhällets sida fördjupades dessutom av att de samhällsrepresentanter, som borde ha sett till att barnen inte fortsatte att fara illa valde att se bort.
Det har gått lång tid sedan fosterhemsplaceringarna. Dokumentationen över vad barnen utsatts för är bristfällig i ett stort antal fall, vilket bidragit till att den huvudsakliga bevisningen utgörs av de utsattas egna berättelser. Sammantaget innebär detta att de, som anser sig ha varit utsatta för övergrepp har små eller inga möjligheter att få ersättning enligt gällande skadeståndrättsliga regler.
Det var i ljuset av detta som regeringen tillsatte en utredning, som bland annat fick i uppdrag att undersöka möjligheten till ersättning för fosterhemsplacerade som under perioden 1920–1980 utsattes för vanvård och övergrepp
I utredningen, som presenterades i början av året slogs det fast att staten har ett särskilt ansvar för de barn som omhändertagits och att den dessutom har ett moraliskt ansvar att erbjuda gottgörelse till dem som fick sina mänskliga rättigheter kränkta som barn. Utredningen föreslog därför att man efter en prövning av fallen, skulle betala ut 250 000 kronor till var och en av de ersättningsberättigade.
Det är alltså denna prövning som regeringen inte anser kan ske på ett rättvist eller rättssäkert sätt. Bland annat säger Maria Larsson att det skulle vara diskriminerande att den som utsatts för övergrepp 1983 inte får den ersättning som den som utsatts för samma sak 1953 får.
Visst, men det är regeringen som satt upp tidsgränserna i sina direktiv till utredningen. Det är därför ett synnerligt dåligt argument för att underkänna allas rätt till ersättning. Det finns snarare då anledning att se till att fler kan få rätt till den.
Regeringen tycks inte ha några starka skäl för sitt ställningstagande. Den anför inte något som inte var känt när utredningen tillsattes. Ersättningskraven har hela tiden vilat på mer moraliska än strikt juridiska grunder. Det finns också gånger då de strikt juridiska resonemangen helt enkelt måste stå åt sidan för hänsyn till vad som är rätt och riktigt.
Den rödgröna oppositionen har redan aviserat att de via förslag i sina budgetmotioner tar strid för de fosterhemsplacerades rätt till ersättning.
Vill regeringen rädda det lilla anseende den har kvar i frågan så måste den genast ompröva sitt ställningstagande – innan den tvingas till det.