Irans president litade på att Israel inte skulle behandla honom så som Iran sannolikt skulle ha behandlat en israelisk ledare som kom i närheten av landets gräns. Han kunde alltså i lugn och ro och bara några kilometer från Israels gräns mot Libanon göra sina vanliga utfall på temat att Israel inte ens har rätt att existera.
Det var alltså precis som man kunde vänta sig vid Mahmoud Ahmadinejads statsbesök i Libanon. Men statsbesök är i detta fall en misvisande term. Besöket gäller i praktiken den del av Libanon som behärskas av den shiitiska och Iranstödda Hizbollahmilisen. Libanons president Michel Suleiman var naturligtvis tvungen att ställa upp. Premiärminister Saad Hariri träffade den iranska gästen för ett kort samtal, men buades ut när han visade sig tillsammans med Ahmadinejad. Andra medlemmar av regeringen kände sig fria att kalla besöket för en provokation. Ahmadinejad har inte mycket mer sympati för Libanon än för Israel och ser gärna att staten kollapsar om det kan stärka Hizbollahs ställning ytterligare.
Situationen i Libanon utvecklades för några år sedan i riktning mot normalisering och återställande av auktoriteten hos landets institutioner. De syriska trupper som i praktiken ockuperat landet i decennier drogs tillbaka. Utredningen av mordet på förre premiärministern Rafiq Hariri blev besvärande för Syrien och för Hizbollah, men nu vet ingen om något åtal ens kommer att väckas.
De sekteristiska motsättningarna, i första hand mellan sunni- och shiamuslimer, har blossat upp igen och många varnar för att ett nytt inbördeskrig kan vara förestående. Regeringen är en samlingsregering, men Hizbollah fungerar samtidigt som en stat i staten och skulle sannolikt snabbt kunna besegra den libanesiska armén om regeringen skulle falla sönder.
Det är alltså under sådana förutsättningar som Ahmadinejads besök genomförs. Det officiella Libanon skulle helst se att han aldrig hade kommit. Och detsamma gäller sunnidominerade arabländer som Saudiarabien.
Hade det funnits en sammanhängande Mellanösternpolitik från USA:s och västvärldens sida så skulle Ahmaniejad inte ha det manöverutrymme han nu utnyttjar. Men en sådan får vi knappast förrän Israel är berett att förhandla på allvar med den palestinska myndigheten om ett hållbart fredsavtal. Med ett sådant avtal skulle också Syriens hållning kunna förändras och Hizbollahs ställning i Libanon försvagas.