Statskupp inte lösningen för Haiti
DEBATT Förra fredagen uppmanade UD svenskar att inte åka till Haiti innan oroligheterna och våldet lagt sig. I söndags organiserades en demonstration av den civila oppositionen i centrala Port-au-Prince. Bush-administrationen antyder genom läckor att man kan tänka sig stödja en statskupp , samtidigt som utrikesminister Colin Powell officiellt gått ut och gett sitt stöd till den demokratiskt valde presidenten. Vem ligger bakom våldet och vilka är alternativen? frågar sig Tomas Brundin, som nyligen bott två år i landet.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Haiti är ett av världens mest tätbefolkade länder. Omkring 70 procent av den arbetsföra befolkningen är utan jobb eller undersysselsatt. Den förväntade livslängden är cirka 50 år och vart tredje barn på landsbygden är undernärt. Upp till 70 procent av statsbudgeten har bestått av utländskt bistånd.
De som protesterar mot presidenten kan delas upp i fyra olika grupper.
Beväpnade fristående oppositionsgrupper. Finns i olika delar av landet, men saknar koppling till varandra. Exempel: Front de Résistance de l'Artibonite (f d Kannibalarmén). Flera av dessa har tidigare varit lojala med Aristide, men nu
vänt honom ryggen.
Den civila icke-beväpnade oppositionen. Plate-forme Démocratique de la Société Civile et des Partis Politiques de l'Opposition. Samlar näringslivet, olika mittenpartier, organisationer och kyrkor i det civila samhället. Oklart hur
stort folkligt stöd oppositionen har.
3. Massorganisationer med kopplingar till Lavalasregeringen. Kallas Organisations Populaire eller Chimères Lavalas (ungefär "jordskredsdrömmar"). Finns i alla städer byar över hela landet och har beväpnats främst av Lavalas, men även från narkotikatrafiken. Har attackerat den demokratiska oppositionens fredliga demonstrationer och mördat journalister.
Gäng och kriminella rövarband utan koppling till vare sig regering eller opposition. Använder sig av maffialiknande metoder och för regelrätta grannkrig med andra konkurrerande gängbildningar
Politisk kris och fattigdom
Bakgrunden till problemen har dels att göra med den enorma fattigdomen i landet, dels med den politiska krisen. FN betraktar Haiti som en miljökatastrof. Vissa bedömare menar att det kommer att ta drygt 150 miljoner år för naturen att återskapa det tunna humuslager runnit ut i havet från de tidigare skogsbetäckta bergen.
De senaste 200 åren har Haiti varit med om cirka 30 militärkupper. Den senaste ägde rum 1992, några månader efter det att den förre dette katolske prästen och befrielseteologen Jean-Bertrand Aristide med stor majoritet installerades som landets första demokratiskt valde president.
Aristide tvingades i exil och kunde återvända till Haiti först 1994 efter en FN-stödd USA-invasion. Då var förväntningarna stora på den radikale prästen. Folket ville ha sociala och ekonomiska reformer och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna.
Krisen förvärrades 1997
Eftersom en president enligt Haitis författning inte får sitta två mandatperioder i rad kunde Aristide inte ställa upp i presidentvalet 1996. René Préval valdes till ny president. I senats- och kommunalvalen i maj 1997 röstade endast fem procent av valmanskåren. Parlamentet, som vägrade godkänna presidentens förslag till premiärministrar, upplöstes och till slut fick Préval regera genom dekret.
Härefter inleddes den verkliga politiska krisen. Ekonomin försämrades, korruptionen tilltog och de systematiska människorättsbrotten ökade.
Aristide gjorde ingenting, utan inväntade bara sin återkomst som "Messias" i presidentvalet i november 2000, som han vann med överväldigande majoritet. Även om visst valfusk förekom fanns det ingen tvekan om att ingen på allvar kunde konkurrera med Aristide.
Inga reella alternativ
Oppositionen, vars sociala bas inte är lika stor som Aristides, har inte kommit med några reella politiska alternativ utan främst ägnat sig åt att kritisera Lavalaspartiet och Aristide, varför man kan ifrågasätta om de utgör ett pålitligt alternativ, även om de helhjärtat skulle backas upp från Bush-administrationen. Såväl den sittande regeringen som oppositionen har därför stort ansvar för den situation som uppstått.
Ansvaret hos politikerna
Bristen på bistånd har lett till att kampen om de knappa resurser som finns i landet ökat. Polariseringen mellan regeringen och oppositionen har tilltagit, och brottsligheten ökar, liksom våldet, narkotikahandeln och korruptionen.
Pengabristen har också gjort att Aristide inte har kunnat uppfylla sina löften om reformer, varför många av hans tidigare anhängare nu börjar vända regeringen ryggen.
Hoppet står inte till USA eller utländska aktörer. Det står inte heller till att Aristides tvingas från sin post före januari 2006. Hoppet ligger alltjämt hos de ledande politikerna hos såväl regeringen som oppositionen att ta sitt ansvar och åtminstone komma överens om spelreglerna för den demokratiska processen så att man kan ta itu med de verkliga och akuta problemen i landet.
Tomas Brundin
Internationell sekreterare, Broderskapsrörelsen
Lutherska världsförbundets regionchef i Haiti 1997-99
Sakkunnig i biståndsfrågor vid UD 1999-2001
UNT 19/2 2004