Statsministern bör avgå
Tilltron till staten som yttersta garant för medborgarnas säkerhet och trygghet har skadats. I denna formulering fångar katastrofkommissionen kärnan i den kritik som riktas mot regeringens och de berörda myndigheternas agerande under juldagarna för ett år sedan.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att garantera medborgarnas säkerhet är statens första och sista uppgift — ja, själva anledningen till att staten över huvud taget existerar. Stater som inte klarar detta kallas i internationell politik för "failed states". Sverige är förvisso ingen "failed state" — men tilltron till staten som yttersta garant för medborgarnas säkerhet och trygghet har skadats.
Ingen skulle komma på tanken att beskylla kommissionen för att försöka ta billiga poäng eller göra politik av sitt uppdrag. Dess ledamöter är utsedda i kraft av kunskaper, lång erfarenhet och högt allmänt förtroende. Ingen av dem är politiker, ingen av dem har behövt förhandla om ord och meningar på det sätt som ofta är nödvändigt i parlamentariska utredningar.
Rapportens text präglas av strävan efter saklighet och måttfullhet i omdömena. Det är just därför som slutsatserna blir så drabbande. När kommissionen under ledning av Svea hovrätts president Johan Hirschfeldt i går presenterade rapportens olika delar var kontrasten total mot politiker och debattörer som söker efter effektfulla vinklar eller drastiska formuleringar — i stället framträdde en grupp högt kvalificerade medborgare som under sitt arbete funnit att statsmakten och statens ledning brustit i avseenden som är grundläggande för varje stat och varje statsledning.
Detaljerna redovisas i alla tidningar och i alla nyhetssändningar i radio och tv. Och mönstret är helt entydigt.
Det stämmer inte, som många hävdat, att informationen från katastrofområdet i början var så osäker att ingen inom regering eller utrikesförvaltning gärna kunde ha en uppfattning om vad som hade hänt eller vad som borde göras. Tvärtom framhåller kommissionen att det "är slående hur korrekta de bedömningar var som gjordes av de handläggare som först blev involverade i skeendet".
Denna bedömning från kommissionens sida syftar både på uppskattningen av hur många svenskar som kunde finnas i de drabbade områdena och insikten att badturisterna i Thailand kunde antas vara särskilt utsatta. Samma iakttagelse gäller de svenska tidningarnas nätupplagor under annandagen. Som Marianne Nivert i kommissionen konstaterade borde redan medieuppgifterna ha varit nog för att statsministern omgående skulle sammankalla regeringen.
Informationen och de bedömningar som informationen föranledde spreds också uppåt inom UD och regeringskansliet — men fick ingen effekt förrän ett par dygn senare. Socialstyrelsen väntade i tre dagar innan några initiativ togs till medicinsk hjälp — man väntade på besked från UD men UD har ingen medicinsk expertis.
Kommissionen lyfter själv fram avsaknaden av en krisenhet inom regeringskansliet som ett avgörande problem. Till det finns det skäl att återkomma — man kan också tänka sig andra modeller än just denna.
Men när ingen krisenhet finns så blir kraven på statsråd och chefer desto större. Men inga chefer fanns till hands för att ta ansvar och leda arbetet.
Det är unikt i svensk modern historia att en utredning eller kommission namnger vilka personer som måste räknas som ansvariga för brister eller försummelser. Men i detta fall är det ofrånkomligt.
På UD handlar det i första hand om utrikesminister Laila Freivalds och kabinettssekreterare Hans Dahlgren. Kritiken mot Freivalds handlar om informationshanteringen. Kritiken mot Dahlgren handlar om att denne borde ha hållit i den operativa ledningen av katastrofinsatserna — något som rimligen måste vara en del av just kabinettssekreterarens uppgifter.
Hård kritik riktas också mot sjukvårdsminister Ylva Johansson som den politiskt ansvariga för de sena sjukvårdsinsatserna, samt hennes statssekreterare Mikael Sjöberg. Men den mest drabbande kritiken gäller naturligtvis statsministern själv.
Göran Persson hade, som kommissionen torrt konstaterar, vid olyckan varit statsminister i åtta år. Under den perioden hade krishanteringens organisation vid flera tillfällen aktualiserats i riksdagen utan att någon förändring skett. Att organisationen skulle se ut som den gjorde måste därför, med kommissionens ord, ses som "resultatet av ett medvetet ställningstagande" — statsministern har velat ha den ordning som gällde, men tog inte det ansvar som en sådan ordning förutsätter.
Kriser och missgrepp brukar ofta leda till avgångskrav, riktade åt olika håll. UNT brukar ytterst sällan delta i sådant. Men denna situation är annorlunda. Förtroendet för staten som den yttersta garanten för medborgarnas trygghet och säkerhet har skadats. Varje politiskt ansvarsbärande person på vilken nivå det än är — ordföranden i en byggnadsnämnd, ett landstingsråd, en minister och statsministern själv — som så entydigt framstår som ansvarig för allvarliga missgrepp och deras konsekvenser bör lämna sitt uppdrag.
Kravet hade varit exakt lika berättigat om regeringen varit borgerlig och statsministern hetat Reinfeldt, Leijonborg eller något annat. Det handlar inte om partipolitik utan om något betydligt större — förtroendet för statsmakten och regeringsmakten som sådan.
Det är förståeligt att oppositionspartierna inte; i alla fall inte för dagen — kräver statsministerns avgång. De utsätter sig för risken att anklagas för att överexploatera katastrofkommissionens rapport. De vet att de riskerar att få kravet i retur efter ett regeringsskifte om någon ny dramatisk händelse inträffar. Desto viktigare då att pressen säger som det är.