Den rådande situationen i Ryssland har beskrivits flitigt i internationella medier. En Vladimir Putin och ett Kreml som visar upp allt starkare auktoritära tendenser, med anti-gaylagar, trakasserier av människorättsorganisationer och tveksamma åtal mot meningsmotståndare. Högerextrema som raggar upp homosexuella på dejtingsidor och sedan filmar när dessa förnedras och misshandlas.
Vi har hört det förut. Men läget håller på att förvärras ytterligare, alltmedan den välpolerade PR-fest, som Sotji-OS utgör, kryper närmare.
DN rapporterade under gårdagen om de nationalistiska marscher som i måndags genomfördes i över 100 ryska städer, under parollen ”Ryssland åt ryssarna”. Totalt deltog mellan 10 000 och 20 000 personer i demonstrationerna. Parallellt har hatbrotten ökat kraftigt i Ryssland under det senaste året, och krav på att stoppa invandringen vinner acceptans i allt bredare lager av befolkningen. Det är naturligtvis ytterst oroväckande.
Samtidigt har Putins främste utmanare, Alexej Navalnyj, krävt att visumtvång införs för människor från de omkringliggande före detta Sovjetstaterna. En utveckling som den ryske presidenten dock har tagit avstånd från. Det kan te sig smått ironiskt att en motståndare till en sådan människorättsföraktare som Putin profilerar sig som än mer trångsynt. Framtiden för Ryssland ser allt annat än ljus ut. Situationen för gästarbetare i Ryssland är redan i dag på många sätt beklämmande, vilket inte minst har visat sig under förberedelserna inför Sotji-OS.
Human Rights Watch har kontinuerligt rapporterat om hur gästarbetare från exempelvis Uzbekistan har utnyttjats i samband med de massiva byggprojekten i Sotji. Lönerna för deras arbete med att bygga upp de arenor, hotell, vägar och annan infrastruktur som behövs har i många fall uteblivit, och myndigheterna har underlåtit att agera. Nu har istället massdeportationer av den utifrån kommande arbetskraften inletts, på grund av påstådda brott mot arbetslagen. Ingen möjlighet att överklaga har givits.
Den olympiska kommittén IOK och dess nytillträdde ordförande, Thomas Bach, har under tiden förblivit oroväckande tysta. Frågor som nu kräver ett svar är: Hur väl stämmer utvecklingen i Ryssland överens med de olympiska värdena, och har det inte slutligen blivit dags att ställa några kompromisslösa krav på OS-arrangören? Eller är det trots allt så att IOK helt kallt räknar med att all kritik kommer att blåsa förbi, om man bara blundar länge nog?