Det artonde klimatmötet, Cop 18, inleds i dag i Doha, Qatar, och förväntningarna måste betraktas som mycket låga. De enda reella utsläppsminskningarna finns i uppföljningen av Kyotoavtalet som ska ratificeras i Doha. Men det blir i princip en överenskommelse mellan EU och u-länderna. Det nya avtalet omfattar bara 21 av världens 50 största utsläppsnationer.
I Durban 2011 gavs också ett löfte om ett globalt rättsligt bindande avtal för utsläppsminskningar. Avtalet ska förhandlas klart till 2015 och börja gälla tidigast 2020. Den stora frågan blir liksom tidigare: Hur kommer Kina och USA att agera? Är Kina ännu mindre benäget att acceptera utsläppsminskningar när tillväxten vänder nedåt igen? Och kommer Barack Obama att få ordning på USA:s stora problem på hemmaplan för att sedan kunna höja blicken, eller kommer representanthuset, med republikansk majoritet i minst två år till, att bromsa alla sådana försök?
Den nyss avslutade valrörelsen i USA handlade, liksom ledarskiftet i Kina, mycket lite om miljön och klimatfrågan. Ekonomin är den stora frågan i båda de största ekonomierna, följd av sociala frågor och utrikes- och säkerhetspolitik. Miljöfrågan förmår för närvarande inte ta plats högre upp på agendan, vilket förstås kommer att prägla de två veckornas förhandlingar i Doha.
Utan de två största utsläppsnationerna blir avtalen verkningslösa, åtminstone vad gäller den fortsatta globala uppvärmningen.
Nästa år kommer IPCC, FN:s klimatpanel, med en ny stor rapport som sammanställer all forskning om klimatet och växthuseffekten, den första av den digniteten sedan 2007. Förra veckans rapport från Världsbanken och ett tyskt klimatforskningsinstitut (där man utgick från den förra IPCC-rapporten och fyllde på med nyare forskning) var en försmak av vad som kommer 2013.
Rapporten visar att det är ännu mer bråttom än vad forskare tidigare trott – det kan till och med vara för sent att vidta åtgärder så att temperaturökningen begränsas till två grader Celsius (det så kallade tvågradersmålet). Risken har nu ökat markant för en uppvärmning med hela fyra grader, kanske så tidigt som 2060, vilket skulle få enorma konsekvenser för matproduktionen och livsbetingelserna i stora delar av världen.
Det är bra att fler aktörer blandar sig i klimatforskningen. Världsbankens engagemang betyder dels att fler kan ta till sig innehållet, dels tydliggörs också sambandet mellan klimatförändringarna och ekonomin.
Bland dem som ifrågasätter IPCC:s slutsatser (främst det faktum att människan på egen hand är orsak till ett varmare klimat) finns allt från seriösa forskare till rena konspirationsteoretiker, och dessutom de som har ett intresse av att ekonomin även fortsatt baseras på fossila bränslen.
Den seriösa gruppen ifrågasätter både mätningar som gjorts och de slutsatser man drar, modellerna som används för att förutsäga förändringarna. De söker absoluta bevis för den globala uppvärmningen, men kommer sannolikt inte att få det, åtminstone inte innan den gått alldeles för långt. Det som forskningen kan säga, med det korta varsel som erbjuds, är att det ”med största sannolikhet” kommer att få katastrofala följder om utsläppen av växthusgaser (koldioxid, metan med flera) fortsätter som hittills.
Slutsatsen som måste dras är att omställningen av energisystemet inte kan invänta alla bevis. Och eftersom fossila bränslen som olja och kol är en ändlig resurs måste omställningen ändå ske förr eller senare. Och den bör ske så snart som möjligt, eftersom utvinningen av olja, kol och gas i sig bidrar till stor miljöförstöring på jorden, alldeles oavsett växthuseffekten.
Att intresset för att avstå från omställningen är stort visar en titt i tidningen Forbes lista över världens största företag (2011). Bland de sex största finns bara ett (varuhuskedjan Wal-Mart på tredje plats) som inte är ett oljebolag. Royal Dutch Shell, Exxon Mobil, BP, Sinopec Group (Kina) och China National Petroleum har tillsammans årliga intäkter på 14 000 miljarder kronor och en makt som alla politiker, även de på plats i Doha, måste förhålla sig till.