Detta sker samtidigt som al-Jazira kan visa bilder på utländska soldater vid fronten i Misrata. Enligt en artikel i The Guardian rör det sig sannolikt om veteraner från de brittiska specialstyrkorna, SAS. De påstås nu arbeta för säkerhetsföretag inhyrda av Qatar, men stöds och utrustas av bland annat Frankrike och Storbritannien för att kunna delta i flygets målsökning. Det ser alltså närmast ut som en taktisk fint för att kunna placera västlig trupp på marken under privat företagsflagg.
Kriget i Libyen har utvecklats precis på det vis som det fanns risk att frukta. Efter mer än tre månaders inbördesstrider, varav två och en halv med västligt bombflyg på rebellernas sida, är landet kluvet på mitten. Moammar al-Gaddafi kontrollerar fortfarande större delen av de västra och centrala delarna av Libyen, och även om avhopp fortsätter att ske, har regimen inte kollapsat. Det kan ändras snabbt, men det är lika möjligt att rebellsidan faller samman. Skuggregeringen i Benghazi tycks ytterligt klen och ostadig, och lär knappast överleva ett par rejäla motgångar.
De stater som deltar i den internationella insatsen, däribland Sverige, har sett förhoppningarna om ett snabbt avgörande grusas. Insatsens huvudfigurer — Obama, Cameron, Sarkozy och Berlusconi — har reviderat sina politiska mål allt efter hand, på ett sätt som knappast inger förtroende för planeringen. Ju längre Gaddafi klamrar sig kvar vid makten, desto större risk att detta glider över i ett storskaligare ingripande, eller till och med någon form av markinvasion.
Samtidigt är detta nu den verklighet vi har att förhålla oss till. I dagsläget finns bara en sak att hoppas på, och det är att kriget ska avslutas så snart som möjligt, och en stabil libysk centralregering kunna återupprättas. Detta kräver sannolikt Gaddafiregimens störtande med militära medel, även om det vore dumt att utesluta en förhandlad lösning (också en sådan tycks dock kräva ökad press på despoten i Tripoli).
Sverige har ännu inte mottagit någon begäran från Nato om fortsatt deltagande i den förlängda flyginsatsen, men regeringen tycks inställd på att en sådan ska komma. Då bör vi svara ja.
Rent militärt spelar våra Gripenplan en marginell roll, inte minst tack vare det S-inspirerade förbudet mot att attackera markmål, men de har ändå en viss, främst politisk, betydelse. Att retirera nu skulle försvaga och misstänkliggöra en insats som trots allt är Libyens bästa hopp för ögonblicket.