President Bashar al-Assads tal på Damaskus universitet i måndags gick i samma spår som hans tidigare framträdanden. Eftergifterna sträckte sig något längre och var något mer detaljerade, men fortfarande främst en fråga för framtiden. Presidenten ville exempelvis inte lova att man i god tid inför de stundande valen skulle ändra de lagar som i praktiken skänker parlamentet åt det styrande Baathpartiet. I stället sade han sig vilja vara ”opartisk” i frågan så att den kunde avgöras av folkvalda och i fri debatt.
Så talar statschefen i en demokrati, men någon demokrati är Syrien inte. Det finns inga folkvalda i Syrien och ingen fri debatt — de institutioner som existerar är kamouflage för den rena diktaturen. Att hänvisa reformfrågan till dem är bara ett sätt att skjuta den på framtiden, en skenmanöver. Eller har Bashar al-Assad blivit så förvirrad av den tunna luften på baathdiktaturens topp att han börjat tro på sin egen propaganda? Det vore nästan det värre alternativet.
Inför den syriske presidentens framträdande kom signaler från flera länder, framför allt Turkiet, som har stort inflytande över grannlandet, om att detta var ett avgörande ögonblick. Turkiet har hittills, som både EU och USA, hoppats på en lösning där Bashar al-Assad behåller makten men tvingas genomföra omfattande reformer — den typ av gradvis politisk och ekonomisk liberalisering som Syrien behöver för att kunna utvecklas.
Orsaken till att man tolererat den syriske presidentens fumlande och ständiga uppskjutningsmanövrer, är just att ingen tycks kunna se ett trovärdigt alternativ till honom, åtminstone inget bättre alternativ. Men Assad är på väg att ruinera inte bara Syriens framtid, utan också sin egen. Det kommer en punkt när omvärlden, och Syriens ännu tysta majoritet, tvingas välja mellan en riskabel och kaotisk utveckling med president Assad — eller utan honom. Och den stunden har just kommit mycket närmare.
Skulle Syriens kris utmynna i ett blodbad, eller i ekonomisk kollaps, är det Bashar al-Assad som bär ansvaret, men tyvärr är han inte den ende som kommer att betala priset. Syrien är ett land med stark stat, men ett svagt samhälle. Om Baathregimen faller utan en ordnad maktöverlämning riskerar den att, som i Libyen, dra hela staten med sig i fallet. Det skulle kunna utlösa ett fruktansvärt inbördeskrig.
Omvärlden kan just nu inte göra mycket, men den kan göra detta: Sätt press på den syriska regeringen, hota med sanktioner och ICC-åtal om inte mördandet upphör, och ge omedelbart och konkret stöd till den svaga syriska oppositionen, så att det finns någon som kan förhandla med regimen om det till sist blir möjligt — eller ersätta den, när det blir nödvändigt.