Enigheten är stor och någon annan kandidat fanns i praktiken inte.
Jens Stoltenberg är ett bra val. Han kommer från ett mindre land utan egna stormaktsambitioner, han känner väl till säkerhetsproblematiken i Norden och han har tidigare visat förmåga till konstruktivt arbete också med Ryssland. Om Rysslands ledare i dag är intresserade av konstruktiva relationer till omvärlden är en annan fråga.
Ska man ta Vladimir Putin på orden så anser han sig ha rätt att skicka trupp till vilket land som helst där det finns ryssar eller införliva vilket område som helst med rysktalande befolkning. Och rysktalande finns, av historiska skäl och som en följd av den sovjetiska expansionspolitiken, i alla tidigare sovjetstater. Att dessa rysktalande kan föredra att leva i demokratier och ofta identifierar sig med sina faktiska hemländer spelar i detta sammanhang ingen roll.
Ryssland har nu byggt upp truppstyrkor vid Ukrainas östra gräns som mycket väl skulle kunna användas för en invasion i stor skala. Det går inte att utesluta att Putin verkligen gör ett försök, trots de enorma kostnader som detta skulle medföra och trots risken för ett långvarigt partisankrig i delar av landet. Man kan inte heller helt utesluta en rysk framstöt mot de baltiska länderna.
Men Nato-stadgan gäller och både USA:s och andra etablerade Nato-medlemmars trovärdighet bygger på att man lever upp till dess paragrafer. President Obama har i klara ordalag markerat att Nato kommer att skydda också avlägsna medlemmar som Estland om det skulle bli nödvändigt. Gemensamma övningar ska hållas med bland annat baltiska, polska och rumänska enheter.
Ukraina är inte med i Nato. Och eftersom Nato-stadgan måste vara utgångpunkten så kan de gemensamma försvarsåtagandena inte utsträckas dit. Däremot kan Ukrainas försvarskrafter samöva med försvarskrafter från Nato-länder, vilket har skett långt före revolutionen. Förhoppningsvis räcker detta för att Ryssland ska avstå från nya framstötar under den närmaste tiden. Men riskerna finns kvar och Ukrainas långsiktiga trygghet vilar på att läget i landet stabiliseras.
Stoltenberg blir ledare för en organisation vars existens kan visa sig vara helt avgörande för att freden kan upprätthållas i Europa. De principiella argumenten för att också Sverige borde bli medlem är lika starka som tidigare. Vi deltar redan i mängder av aktiviteter och det är alltid bättre att vara medlem och ha rösträtt i en organisation man samarbetar med än att inte vara det. Men Nato-anslutning förutsätter också en inrikespolitisk process som måste få ta tid. Det viktigaste på kort sikt för Sveriges del är att byta inriktning på vår försvarspolitik.