Man kan tycka att Norges statsminister Jens Stoltenberg förtjänar att bli omvald, inte minst för sitt sätt att leda landet efter tragedin på Utöya 2011. Ekonomin är god och en majoritet av de norska väljarna tycks också ha förtroende för Stoltenberg personligen.
Ändå tyder de flesta opinionsmätningar på att norrmännen i stortingsvalet på måndag kommer att skapa en situation där det blir mycket svårt för Stoltenberg att fortsätta som statsminister.
Positionen som Norges största parti har i många mätningar övertagits av Höyre, Norges motsvarighet till Moderaterna. Stoltenbergs två koalitionspartier, Senterpartiet (som i Norge håller långt avstånd till de borgerliga partierna) och Sosialistisk Venstre, har låga siffror och samarbetet med Arbeiderpartiet, Stoltenbergs parti, har inte varit fritt från problem. Många väljare vill uppenbarligen ha växling vid makten och förnyelse i landets ledning.
Det är en fullt naturlig och legitim önskan. Problemet är bara att ingen riktigt säkert kan veta vilken typ av regering som är alternativet. Förklaringen är naturligtvis Fremskrittspartiet, det högerpopulistiska parti som i decennier har gjort det svårt att få till stånd en fungerande borgerlig majoritet och som nu har kring 15 procent i opininsmätningarna.
Partiet är inte bara allmänt främlingsfientligt, utan därtill också populistiskt i ekonomiska frågor. Medan övriga partier vill hålla fast vid de regler som styr användningen av de norska oljepengarna tycker Fremskrittspartiet att pengarna gott kan användas till populära utgifter här och nu. Som regeringspolitik är detta naturligtvis omöjligt.
Ändå har Höyres ledare Erna Solberg inför detta val accepterat tanken att regera med Fremskrittspartiets stöd och kanske också låta partiet ingå i en koalition. De två mindre borgerliga partierna, Kristelig Folkeparti och Venstre (Norges motsvarighet till Folkpartiet) vill helst inte medverka till en sådan utveckling men förmår inte heller kategoriskt utesluta den. Förlorar Stoltenberg sin majoritet kan därför en komplicerad förhandlingssituation uppstå.
Osäkerheten kan i sig bli en faktor som påverkar valutgången. Arbeiderpartiet har hämtat in en del av sitt tidigare tapp och kan kanske vinna tillbaka mer under de sista dagarna. Väljare som vill ha en borgerlig regering men vill minimera Fremskrittspartiets möjlighet till inflytande kan antingen samlas kring Höyre eller stödja de två mindre borgerliga partierna för att skapa en starkare motvikt. Att Fremskrittspartiet skulle avstå från att försöka få gehör för sina profilfrågor är osannolikt. Men att ge partiet verkligt inflytande i eller utanför en regering skulle vara ett mycket högt och farligt pris att betala för de borgerliga partierna.
Norge har lika lite som Sverige erfarenhet av ett brett samarbete över blockgränsen. En sådan utväg om ingen annan majoritet kan skapas ter sig därför osannolik. En minoritetsregering som söker stöd där det går att få blir kanske slutresultatet.