Stoltenberg snubblar i spurten?
Regeringar med egen majoritet i riksdagen är bättre än regeringar utan egen majoritet. I Sverige är den synpunkten i dag ett argument för att rösta fram en borgerlig regering i stället för dagens ordning med ett regeringsparti i minoritet och två "stödpartier" utan eget ansvar.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det fjärde borgerliga partiet, Senterpartiet, vägrar att ingå i en regering där det största borgerliga partiet, Høyre, ingår. Bondevik är i praktiken beroende av att det populistiska Fremskrittspartiet inte gör gemensam sak med den övriga oppositionen och fäller regeringen.
Inför årets val har oppositionsledaren, Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg, lyckats sätta ihop en vänstermotsvarighet till den svenska Alliansen. För första gången någonsin går Arbeiderpartiet till val i nära samarbete med Sosialistisk venstre och Senterpartiet. Och budskapet, förutom att man motsätter sig borgerliga förslag om skattesänkningar och privatiseringar av offentlig verksamhet, är helt enkelt att man kan ge Norge politisk stabilitet.
En regering med egen majoritet, ledd av en av Norges mest populära politiker, borde väl framstå som ett vinnande alternativ — inte minst i ett läge när de sakpolitiska motsättningarna mellan partierna inte är överväldigande och den infekterade EU-frågan saknar aktualitet? Fram till valspurten denna vecka framstod också Stoltenberg och den röd gröna koalitionen som valets givna vinnare. Arbeiderpartiet har länge legat högt över valresultatet från 2001 som var det sämsta på nästan 80 år.
Men med bara ett par dagar kvar av valkampanjen ter sig allt plötsligt mycket osäkert. Flera opinionsmätningar visar att regeringspartiernas stöd ökar, medan en av Stoltenbergs tilltänkta koalitionspartner, Sosialistisk venstre, går kraftigt bakåt. Samtidigt växer stödet för Fremskrittspartiet.
Enligt en aktuell mätning har det tidigare klara övertaget för Stoltenbergs koalitionspartier ersatts av ett lika klart övertag för de borgerliga, plus Fremskrittspartiet. Enligt en annan mätning är läget mycket jämnt mellan dessa två partigrupper. Och läget kompliceras väsentligt av att Fremskrittspartiet kan vägra att ge sitt stöd åt en ny borgerlig regering där partiet självt inte ingår.
Fremskrittspartiets ledare Carl I Hagen försökte först göra likadant 2001 men då från en svagare politisk position. Då fick hans parti dryga 14 procent av väljarna mot dryga 12 för Kristelig folkeparti och dryga 21 för Høyre. I år kan rollerna bli omkastade — Hagens parti har i en mätning mer än 20 procent, medan Høyre backat till under 18 och Kristelig folkeparti till mellan 8 och 9. Båda dessa partier har visserligen hämtat sig något under valrörelsen, samtidigt som det liberala Venstre gått framåt och
nu tycks komma över fyraprocentsspärren med åtskilliga nya mandat som resultat. Men om regeringen som helhet försvagas kommer Carl I Hagens utpressningsmöjligheter att öka.
Statskunskapsprofessorn Trond Norrby sade i går att spelet kan sluta med att det varken blir Stoltenberg, Bondevik eller Høyres ledare Erna Solberg som blir statsminister utan Hagen. Resonemanget förutsätter givetvis att det
finns andra partier som är beredda att släppa fram eller samregera med Hagen, eftersom denne under inga omständigheter kan få majoritet på egen hand. De två som i teorin skulle ligga närmast till hands är förstås Høyre och Kristelig folkeparti — men tanken att dessa på allvar skulle vara beredda att underordna sig Hagen förefaller ändå mycket främmande.
Blir det ingen majoritetsregering under Jens Stoltenberg återstår, precis som 2001, att hitta den koalition som är starkast i det läge som råder. Och i så fall talar mycket för att Bondeviks trepartikoalition till sist, precis som 2001, blir det
enda alternativ som återstår.