Stolthet, fördom - och pluralism
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
I Litauen har parlamentet nyligen aviserat att det vill upphäva lagstiftningen som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning. I Polen är de ledande partierna Lag och Rättvisa (PIS) och Förbundet för polska familjer öppet fientliga mot homosexuella. Exemplen är inte hämtade från djupt auktoritära eller totalitära regimer, utan från EU-medlemmar.
Uppenbarligen är det svårare att vara pluralist - för det är vad det handlar om - när det gäller sexuell läggning än när det gäller det mesta annat. Förskräckande är det, men också förbryllande, och pockar på något slags förklaring. För det finns inget tydligt mönster. Att skylla allt på katolska kyrkan håller möjligen när det gäller Polen och Litauen, men alls inte när vi beaktar det förhållandevis sekulariserade Lettland. Inte heller är ett auktoritärt förflutet tillräckligt som förklaring. Spanien, en hårdför diktatur fram till mitten av 1970-talet, är exemplariskt när det gäller homosexuellas rättigheter. Tillsammans med Holland och Belgien har spanjorerna den bästa lagstiftningen i världen, med rätt till giftermål och diskrimineringslagar. Till och med bättre än, håll i er nu, de skandinaviska länderna, som ändå kommit förhållandevis långt. Frågan är: vad skiljer Spanien från Polen, och vad förenar Spanien med Holland eller med de skandinaviska länderna?
Sociologen Gert Hofsteede har en av nycklarna. Han har jämfört många av världens länder och urskiljer fyra djupliggande dimensioner där länder (kulturer) skiljer sig åt. En av dessa är vad han kallar ett maskulinitetsindex (MAS). Det handlar om hur olika eller överlappande könsrollerna uppfattas vara och hur starkt omhändertagande respektive prestationsinriktad en viss kultur är. Mönstren är fascinerande. Polen är starkt maskulint.
Låga värden, vilket tyder på att könen upplevs som att de kompletterar varandra och även män får vara både ömsinta och omvårdande har de skandinaviska länderna, Holland men också Spanien, Portugal och Chile! Stämmer bra, eller hur? Men politisk verklighet är mer komplex än så. Högt på maskulinitetsindexet ligger ju också det framsynta Belgien. Jag har inget bra svar på varför. Men sådär man till man borde väl de belgiska politikerna uppenbarligen ha en del att lära de polska. Om pluralism till exempel.