Mörkertalet är, som alltid, enormt. Brottsförebyggande rådet räknar med att ungefär ett av fem misshandelsbrott mellan närstående över huvud taget rapporteras, och det är enkelt att begripa varför. Att polisanmäla en make eller sambo är ett svårt och ofta livsavgörande steg. Den fysiska misshandeln har dessutom nästan alltid varit förenad med psykisk manipulation och skuldbeläggande. Många kvinnor värjer sig in i det längsta mot att erkänna vidden av de övergrepp de utsätts för, eller att problemet ligger hos den misshandlande mannen. När anmälan väl kommer har misshandeln ofta hunnit pågå mycket länge.
Skälen till att våldet förvärras under sommaren är – liksom själva brottet – ofta knutna till könsroll och familjenorm: män som dricker för mycket under helgerna, eller har svårt att hantera semestertidens friktion inom familjen på annat sätt än med våld; kvinnor som låter bli att anmäla för att inte spräcka en till det yttre idyllisk semestersamvaro, eller försöker tysta ner problemet för att skydda barnen under skolledigheten.
På Sveriges kvinnojourer är man väl medvetna om detta, och försöker för det mesta hålla öppet också i semestertider. Men resurserna är knappa och det är inte alltid det går. Även polisen drar ner rejält på personalstyrkan under sommaren, och på så vis minskar möjligheterna att få skydd just när problemet är som värst. Det blir i sin tur ytterligare ett skäl att inte anmäla en misshandlande man, för kvinnor som fruktar att de ändå inte kommer att få den hjälp de behöver.
Offrens rätt till skydd är emellertid bara ena sidan av ekvationen. Det handlar också om att få förövarna att sluta slå, och det är med tanke på relationsvåldets speciella karaktär viktigt att inte vänta tills dom har fallit. Därför är det särskilt tråkigt att just i sommartider behöva höra att den ideella föreningen Mottagningen mot våld i nära relationer i Uppsala, MVU, nu tvingas stänga sin öppna mottagning på grund av bristande finansiellt stöd.
Föreningen, som började som ett frivillignätverk 1996, tog förra året emot kring nittio personer med aggressionsproblematik – mest män. Tre av fyra tog kontakt på egen hand, för att få hjälp att ändra sitt beteende. Nu avbryts verksamheten för dem, och bara den sista fjärdedelen, ditskickad av kommunen eller rättsväsendet, kommer att få det stöd som de och deras närstående så desperat behöver.
Visst måste kommunen prioritera sina begränsade medel, men här måste något ha gått snett i planeringen: det vore mycket olyckligt om MVU:s öppenverksamhet för att ändra förövarnas beteende upphörde. Kvinnor slutar inte bli slagna förrän männen slutar slå.