Sverige har som nation satts på hårda prov den senaste veckan. Inte i modern tid har landets befolkning, dess ledning på nationell och lokal nivå, dess myndigheter och olika organ, dess vård- och omsorgsorganisation och dess företag, särskilt i resebranschen, ställts inför så stora svårigheter som under de senaste åtta dagarna.
När jättevågorna dragit sig tillbaka och omfattningen av katastrofen började skönjas i konturerna reste sig landet ur helgsoffan och insåg att något ofattbart hänt. Av de cirka 20 000 svenskar som befann sig i området hade många, många omkommit, fler skadats och alla skakats av det de varit med om. På hemmaplan insåg många att omedelbar handling krävdes. I kommuner och landsting sattes inövade krisplaner i verket, sjukvården mobiliserade för hemkomsten av svårt traumatiserade resenärer och kyrkorna fortsatte att hålla portarna öppna för dem som sökte tröst och lindring i sin oro.
Solidariteten från befolkningen med inte bara de svenska offren utan också med de länder som drabbades så hårt av katastrofen var också total. Insamlingsbössor har fyllts varje dag till brädden och de två tv-galorna inbringade nära 350 miljoner kronor på en kväll.
När det gäller går det att lita på den vanliga människans generositet och medkänsla. Det minsta Sverige nu kan göra är att tacka de länder som så osjälviskt ställt upp för svenska medborgares omhändertagande och vård med rikliga bidrag till återuppbyggnaden av de drabbade områdena.
Det har varit svårare för regeringen att hantera det som nu framstår som den största katastrofen i modern tid. Det tog obegripligt lång tid att alls få i gång regeringsapparaten. Först efter ett par dagar framträdde statsministern offentligt och talade om katastrofen. När detta väl skedde har dock resurser förts över till katastrofområdet för att de svenskar som befinner sig där ska kunna ta sig hem från förödelsen. En luftbro upprättades efter några dagar, ambulansflyg har organiserats, stödpersonal som ska bistå de svenskar som fortfarande finns kvar i området har sänts iväg och identifieringspersonal, kylcontainrar och kistor har fraktats till området.
Det finns dock några plumpar i protokollet. Utrikesminister Laila Freivalds tog anmärkningsvärt lång tid på sig att se till att informationen till oroliga anhöriga fungerade på UD och hon har också haft uppenbara problem med att förklara varför så skedde. Att hon dessutom försökte skylla sitt agerande på ambassadören i Thailand, som bevisligen slog larm på ett tidigt stadium, är riktigt dåligt.
Mycket av den senaste veckans kritik mot regeringen har varit orättvis och överdriven och det är inte heller troligt att en borgerlig regering hade klarat katastrofberedskapen bättre. Att organisera katastrofbistånd till andra länder behärskar Sverige men när katastrofen rör egna medborgare i främmande land står sig den förda politiken slätt.
Dessbättre visar sig befolkningen mera vis än sin regering och har på ett många gånger självuppoffrande vis ställt upp för andra människor, på hemmaplan och på plats i länderna i katastrofområdet.
Kanske är det också denna inställning som ger sig till känna i den omfattande kritiken mot regeringens flyktingpolitik. Utsatta människor ska ha vår hjälp och vårt stöd, inte avvisas till mindre nogräknade regimer från vilka de flytt, menar ju många.
Den gångna veckan visar att politiken har en begränsad räckvidd, att regeringen inte riktigt insett det - men att medborgarna gjort det.
I framtiden måste den cenrala nationella beredskapen bli tydligare. Statsministern och utrikesministern får inte tveka om sina uppgifter när stora kriser inträffar. Ty samtidigt som det är viktigt att det finns en lokal beredskap måste det också finnas en central ledning när det gäller.
Det självklara är att statsrådsberedningen tar denna uppgift på allvar och blir en organisation för en central nationell krisberedskap. I denna måste statsministern i stället för att uppvisa en misstänksam attityd mot viktiga aktörer i samhället samarbeta - även med kommersiella reseföretag som nu på ett så slående sätt visat kompetens i krishantering.
Förhoppningsvis ska denna krishantering inte behöva användas vid någon mer katastrof av denna omfattning men krisledning behövs lika fullt. Det väntar man sig av en regering.