Endast två dagar efter USA:s presidentval väntar nästa valprocess av stor global betydelse då Kina utser en ny ledning. Sju av de nio ledamöterna i politbyråns ständiga utskott väntas bli utbytta vid den 18:e partikongressen i Peking som inleds 8 november. Om allt går som förväntat kommer Xi Jinping att efterträda Hu Jintao som Kinas president till våren, medan Li Keqiang blir ny premiärminister.
Spekulationerna om vad maktskiftet kan innebära pågår sedan länge. Tillväxt, miljö och kravet på demokratiska och sociala reformer är några av de många målsättningar som måste vägas mot varandra och visa vägen framåt för Kina. Hur det nya ledarskapet gör dessa avvägningar kommer att visa sig. Förutsägelser om detta kan vara mer eller mindre väl underbyggda men är i slutändan inget annat än just spekulationer.
Det ligger nära till hands att jämföra med maktskiften i en annan sluten supermakt, Sovjetunionen. Förhoppningarna om en ”Gorbatjov” som ska leda Kina mot öppenhet och demokrati finns och visar sig i beskrivningarna av Xi Jinping som en humoristisk, engelsktalande person som till exempel låter sin dotter läsa på Harvarduniversitetet i USA.
Men jämförelsen haltar. Medan Deng Xiaoping genomförde perestrojka (ekonomiska reformer) på 1980-talet i högre grad än Gorbatjov så dog tankarna på glasnost (öppenhet) i Kina vid massakern på Den himmelska fridens torg 1989. Någon ny Hu Yaobang (den i ledarskiktet som förespråkade demokratiska reformer, som avsattes 1987 och vars död ledde till studentdemonstrationerna på torget) har inte synts till sedan dess.
Xi Jinping och Li Keqiang har vuxit upp med kulturrevolutionen på 1960-talet, hävdar de förhoppningsfulla och menar att detta skulle innebära det definitiva brottet med Maos kommunistdiktatur. Men det har knappast märkts att ledarduon Hu Jintao och Wen Jiabao har Det stora språnget och massvälten på 1950-talet som barndomsminnen. Partiets ställning i Kina måste betraktas som orubbad till dess att annat har bevisats.
Hu Jintao lämnar ett arv där den ekonomiska tillväxtpolitiken har nått vägs ände. Åren med dubbla tillväxtsiffror känns alltmer avlägsna och årets prognos pekar mot en tillväxt på 7,5 procent av BNP. Hu har ägnat sig en del åt miljön och satsat stora summor på renare energi, av nöd och tvång då Kinas största städer riskerade att bli obeboeliga av luftföroreningarna. Men det finns andra utmaningar av lika stor dignitet som han lämnar till sin efterträdare om den höga tillväxttakten ska kunna bibehållas.
För att få nya och livskraftiga företag i Kina måste hela utbildningssystemet reformeras. Spetsen ser bra ut, med de främsta universiteten, men majoriteten av kineser har fortfarande inte tillgång till en skola som är internationellt konkurrenskraftig. Xi Jinping måste också fundera på de statliga företagens dominerande roll i det kinesiska näringslivet. På sikt kommer bristen på konkurrens – de statliga bolagen subventioneras med fördelaktiga lån och behöver sällan lida brist på kapital – att hämma den ekonomiska utvecklingen.
Sist men inte minst måste den omfattande korruptionen hejdas. Systemet med stora mutor är mycket utbrett och berikar partitopparna, från nationell ned till lokal nivå. En och annan åker fast och åtalas men då finns oftast bakomliggande politiska skäl, som i det uppmärksammade fallet Bo Xilai tidigare i år.
Det största hotet mot kommunistpartiet kanske ändå kan vara en ökad social oro i Kina. Inkomstklyftorna är gigantiska, skillnaderna mellan stad och landsbygd likaså. Sjukvården behöver byggas ut och socialförsäkringssystemet går med gigantiska underskott. Pensionsåldern höjdes plötsligt i somras med motivet att skydda statliga intressen.
Kraven på reformer och medborgerligt inflytande kommer att öka framöver. Det borde vara ett enkelt val för Xi Jinping, att föra en politik som får gehör både i Kina och internationellt. Men han har samtidigt ett tungt arv på sina axlar. Och han vet förstås att Gorbatjovs öppenhet ledde till en demokratiseringsprocess som inte kunde hejdas, och till Sovjetunionens fall.