Spaniens finansminister Elena Salgado sade i förra veckan att ”det skiljer en avgrund mellan oss och Irland”. Det stämmer inte. Spaniens ekonomi har betydligt mer gemensamt med Irlands än med till exempel Portugals, Italiens eller Greklands.
Finansministerns mål med uttalandet var att gjuta olja på vågorna efter stödpaketet till Irland och hotet om att Portugal och Spanien snart kan följa efter. Det kan också fungera. Marknaden avskyr osäkerhet och vill se regeringar som lovar att man har kontroll. Frågan är bara om inte Salgado snart kan få äta upp sina löften.
Spanien gick liksom Irland in i finanskrisen med statsfinanser och statsskuld under kontroll, men med en stor underliggande kredit- och fastighetsbubbla. I likhet med Irland försämrades statsfinanserna snabbt när luften gick ur marknaden. Och i likhet med Irland är det bankernas kreditförluster som kan bli det största problemet.
De spanska bankerna har hittills visat sig vara i ganska gott skick, och har klarat den inhemska krisen genom fusioner och stödinsatser från regeringen. Men exponeringen mot Portugal är mycket stor, och i Spanien sätter man nu sitt hopp till att grannlandet rider ut stormen. Eller att EU och IMF rycker ut igen.
Den spanska socialistregeringen har mött krisen genom en tvärnit i de offentliga utgifterna under 2010. I ett omfattande sparpaket i juni sänktes lönerna för offentliganställda med fem procent i år. Och 2011 fryses i princip både löner och pensioner.
Elena Salgado säger att man mött krisen med reformer, men egentligen handlar det bara om att tvärbromsa. Effekterna av det ser vi nu i höst. Det händer ingenting i Spanien. Tillväxten är noll eller något under och arbetslösheten ligger kvar på skyhöga 20 procent. Spanjorerna betalar ett mycket högt pris för att regeringen försöker få en klapp på axeln av EU-kollegerna.
Som till exempel den brittiska regeringen förstått gäller det att både gasa och bromsa sig ur en budgetkris. Tillväxten är nödvändig för att få siffrorna att peka åt rätt håll, och för att ingjuta framtidstro hos alla som ändå försöker. Men Spanien har till och med skurit ned på forskningsanslagen, en åtgärd som står i bjärt kontrast till alla tillväxtambitioner. Spanien brottas redan med ett av EU:s största underskott i bytesbalansen (sex procent). Regeringens åtgärd mot detta, och mot 20 procents arbetslöshet, är alltså att på sikt försämra konkurrenskraften och minska möjligheterna till nya företag och jobb.
Premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero har missat chansen att möta nedgången genom att agera alldeles för sent. Den tidigare så populäre Zapatero har inte varit i takt med tiden på senare år. Våren 2007, när byggkollapsen väntade runt hörnet, deklarerade han att Spanien skulle vara ”rikare än Tyskland” 2010.
Först i våras tog Zapatero ordet kris i sin mun och reagerade sedan (alltför) kraftfullt. I september slog han så fast i Wall Street Journal att ”den europeiska skuldkrisen är över”. Förutom sina verklighetsfrämmande uttalanden sitter han på en social bomb där tre av landets 4,6 miljoner arbetslösa lever på ett statligt stöd som är lägre än 500 euro i månaden.
Frågan är nu hur länge han sitter kvar? Konservativa partiet PP krävde nyval i somras men har inte gått vidare med ett misstroendevotum ännu. Zapatero ligger under kraftigt i opinionsundersökningarna, vilket måste betraktas som en bedrift med tanke på PP:s problem de senaste åren, med bland annat en korruptionshärva i partiet.
Det är omöjligt att förutse vilken väg den spanska ekonomin nu kommer att ta, men lätt att inse vilken avgörande betydelse Spanien har för den fortsatta återhämtningen i Europa, och för europrojektet.
En av de bäst skickade att gissa är den amerikanske nationalekonomen Nouriel Roubini, som bland annat jobbat för USA:s centralbank. Han uppnådde gurustatus genom att förutspå finanskrisen 2006 och har om den europeiska skuldkrisen sagt att ”eurons chans att överleva är 33 procent”. Enligt Roubini är Spanien för stort för att kunna räddas av EU och IMF, men troligen också för stort för att kunna gå omkull.