Månadens, eller rättare sagt mars månads, arbetsmarknadsstatistik från Statistiska Centralbyrån, SCB, redovisar inte några revolutionerande siffror, men dock intressanta. Även om arbetslösheten ligger kvar på över åtta procent, så har nästan 60000 fler personer arbete i år jämfört med samma månad förra året. Det är en bra ökning och välkommen present till regeringen.
Varför sjunker då inte arbetslöshetssiffrorna? Jo, det gör de men med ganska beskedliga 0,2 procent. Vad som är viktigare är att antalet personer i arbetskraften ökar, det är där vi hittar de flesta av de 60000 nya i arbete.
86 procent av de som fått nya jobb har inte fått fasta jobb. Det är förmodligen en siffra som oppositionen kommer att hänga upp sig på. Men frågan är om det inte mer är en tidsmarkör än ett problem på arbetsmarknaden. Bland de icke fasta jobben hittar vi vikariat, projektanställningar, tidsbegränsade anställningar och provanställningar. Det är så arbetsmarknaden ser ut för framför allt ungdomar. Trots LO-fackens ihärdiga motstånd har även Sverige fått en mer flexibel arbetsmarknad. Man kan tycka att det vore bättre för de anställda med fasta heltidstjänster, men ju mer vi låser in oss i den modellen, desto fler av dessa jobb kommer också att försvinna. En flexibel arbetsmarknad leder till ett större utbud av olika sorters anställningar.
Det är framför allt ungdomar som drar nytta av det. Men det är också ungdomar som har den högsta arbetslösheten, 23,2 procent i mars. Det låter som en gigantisk skillnad mot de dryga åtta procent som den totala arbetslösheten ligger på, men det är det inte.
För det första gäller siffran för åldersgruppen 15-24 år. På den riktiga arbetsmarknaden brukar inte femtonåringar konkurrera med dem som är dubbelt så gamla. Faktum är att hälften, 47 procent, av de arbetslösa i denna åldersgrupp är heltidsstuderande, företrädesvis på grundskola och gymnasium, och de flesta av dem ser sig inte själva som arbetssökande. Däremot vill de gärna ha ett jobb, ett extrajobb på helgerna eller ett sommarjobb. Det är därför de hamnat i statistiken och det är därför statistiken blir missvisande. Det är till och med rimligt att fundera över om just nya incitament att arbeta, till exempel jobbskatteavdragen, gör att fler studerande anmäler sig som arbetssökande.
Det finns naturligtvis även de som studerar på heltid för att de inte får ett arbete. De skulle hellre arbeta om de hade jobb. De ryms också i statistiken vilket gör den än svårare att tolka. Samtidigt kan det finnas de i denna grupp som kommer att få arbete senare, just för att de skaffat sig en bättre utbildning.
SCB:s arbetsmarknadsstatistik från mars månad visar oss att utvecklingen går åt rätt håll men även att ungdomsstatistiken bör behandlas som en god sås; båda blir bättre av att reduceras.