Vart tionde år byter Kina ledning och nu är det dags. På tisdagen anländer partitopparna till Folkkongressens hus vid Himmelska fridens torg, för en tio dagar lång sittning som kommer att sluta med att Xi Jinping utses till ny president och Li Keqiang till premiärminister. I vanlig ordning är det också allt vi vet. Här finns inget program, ingen dagordning och framför allt inga platser för press eller vanliga medborgare.
Visserligen har det läckts ”nyheter” inför kongressen som snappats upp av kinesiska medier. Enligt ”en källa nära beslutsfattarna” kommer bland annat familjeplaneringssektionen att flyttas till hälsodepartementet. Men med reservation för vad detta kan betyda för ettbarnspolitiken är det knappast en omvälvande förändring för kineserna.
Utmaningarna för den nye presidenten är väl kända. Han måste på något vis hörsamma företrädaren Hu Jintaos uppmaning att bekämpa korruptionen i Kommunistpartiet. De 85 miljoner medlemmarna tar betalt för sina tjänster på alla nivåer, mer ju högre upp i systemet man kommer. Korruptionen söndrar partiet inifrån och gör att ekonomin och rättssystemet fungerar allt sämre.
Xi Jinping förväntas också vidta åtgärder mot de stora ekonomiska klyftorna, mellan såväl enskilda som regioner, som håller på att dra isär Kina. Utrikespolitiken, maktbalansen i östra Asien med Nordkorea och den pågående ökonflikten med Japan, är också en fråga där han tillträder i ett skeende som ska hanteras. Sist men inte minst måste det gå att andas luften i centralorterna Peking och Shanghai om det ekonomiska undret i Kina ska få en fortsättning.
Den allra största utmaningen är dock en underliggande sådan och den handlar om demokratiska fri- och rättigheter i Kina.
Partiets metod för att maktställningen ska förbli intakt är att försöka förekomma kraven på frihet. Inför Folkkongressen har drygt 100 personer, jurister, akademiker, författare men också vanliga medborgare, undertecknat ett öppet brev med krav på yttrandefrihet och pressfrihet. Partiledningen låter detta ske, precis som när man tillät en demonstration för yttrandefrihet utanför en tidning i Guangzhou i början av året.
Den Pekingbaserade nyhetsbyrån Caixin rapporterar om brevet inför Folkkongressen. Skribenten Yao Shujie ser igenom partiets försök att verka ”öppet och tillåtande” och fortsätter: ”Att respektera yttrandefrihet och pressfrihet är nödvändigt för varje modernt samhälle”. Att han sedan tar upp Sydkorea som exempel på god samhällsutveckling innebär i sig en ny inriktning på det offentliga samtalet i Kina. Och på Caixin vet man var gränserna går.
Tecknen är många, men innan vi sett konkreta demokratiska reformer eller frisläppande av dissidenter gå det inte att ta ut något i förskott. Kina är även fortsättningsvis en enpartistat.