Sverige har en minoritetsregering – det har vi faktiskt för det mesta. Ändå är blocktänkandet djupt förankrat, både inom partierna och i väljarkåren i stort. Många säger visserligen i opinionsundersökningar att de föredrar att partierna går fram på egen hand och strävar efter lösningar över blockgränsen – men det är lika sant att partier som gjort detta ofta straffats hårt av väljarna.
Förklaringen till att blocktänkandet är så starkt just i Sverige är naturligtvis att ett enda parti, Socialdemokraterna, dominerat scenen på ett sätt som saknar motstycke i andra länder. Utan upplevelsen av ett ”evigt” socialdemokratiskt maktinnehav så hade förmodligen inte heller alliansen funnits.
Inför valet 2014 har förutsättningarna ändrats. Till skillnad från 2010 finns ingen rödgrön ”motallians” till den borgerliga och alltså inget gemensamt regeringsalternativ. Men det är å andra sidan inte självklart att alla allianspartier finns kvar i riksdagen. Men även om de gör det så tycks vi få ett läge där inget av de traditionella blocken har majoritet – samtidigt som inget av dem kan tänka sig att göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
En ny bestämmelse säger att en omröstning om statsministerposten är obligatorisk efter ett val. Däremot krävs inte att en statsministerkandidat får stöd av en majoritet – det viktiga är att han eller hon inte får en majoritet emot sig. Hur gör man då?
Den enkla lösningen är den som Fredrik Reinfeldt först lanserade i en intervju i Expressen. Får S, MP och V fler mandat än den borgerliga alliansen så lägger alliansen ned sina röster för att se till att Löfven kan bli statsminister utan att Sverigedemokraternas röster spelar någon roll. Omvänt menar naturligtvis statsministern att Socialdemokraterna bör lova samma sak om alliansen skulle få fler mandat än de rödgröna.
För Reinfeldt har detta upplägg också en partitaktisk fördel. Utgångspunkten är ju att alliansen ska bestå – föga förvånande eftersom Moderaterna riskerar att ställas vid sidan om nya regeringskombinationer blir nödvändiga.
Stefan Löfvens utgångsläge är annorlunda. Han har ingen egen allians att hålla ihop och kan förmodligen, i likhet med Göran Persson, mycket väl tänka sig en socialdemokratisk enpartiregering med lämpliga stödarrangemang i riksdagen. Alternativ två är rimligen en regering ihop med Miljöpartiet, men utan Vänsterpartiet som ändå knappast skulle fälla en sådan regering. Men också då kan det behövas någon form av samverkan med ett borgerligt parti. Det är därför som spekulationerna om en koalition med Folkpartiet dykt upp. Jan Björklund har förvisso avvisat tanken, men det utesluter naturligtvis inte samverkan i olika sakfrågor om Löfven blir statsminister och allianssamarbetet därmed automatiskt blir mindre intimt.
Löfven vill inte offentligt lova något bestämt eftersom han tror sig ha flera alternativ än Reinfeldt – eller, med en alternativ beskrivning, har svårare att precisera vilket regeringsunderlag han egentligen tänker sig.
Men om ett överordnat mål på båda sidor är att beröva Sverigedemokraterna manöverutrymme så kan faktiskt Löfven ge det besked i förväg som Reinfeldt gett för sin del. Utan att säga ett ord om hur han själv vill utforma en regering så kan han mycket väl lova att Socialdemokraterna lägger ned sina röster för att släppa fram en statsminister från ett annat parti om man inte kan bilda regering själva.
Så måste det ändå rimligen bli om S, MP och V än en gång får färre mandat än alliansen.