Socialdemokraterna står inför stora förändringar efter valförlusten i september. En extrakongress kan betyda nya namn på många av de ledande posterna i partiet. Men måste man också byta partiledare? Svaret på den frågan har under hösten blivit allt mindre självklart.
Tredjehandsalternativet Mona Sahlin har inte haft någon lätt resa sedan hon tillträdde i mars 2007. Osams med facket sedan tidigt 1990-tal, profilerad i hbt-frågor och direkt ogillad av stora grupper av S-väljare, fick hon uppgiften att ena en i grunden splittrad arbetarrörelse. Hon skulle visa ledarskap. Dock inte så ”mycket ledarskap” som Göran Persson, förlorare i valet 2006.
Det började ändå bra, med avpoletteringen av Pär Nuder och rådslagen för en välbehövlig omprövning av politiken. Oppositionen inom partiet var tystad, men bara tillfälligt. I oktober 2008 kom repliken. Mona Sahlin tvingades, under närmast förnedrande former, att ta med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet. Partiledaren var stukad.
Resan utför, från ett överläge på 15–20 procentenheter i opinionen till valförlusten där S fick ta hela smällen för de rödgröna, är redan historia. Nu väntar räfst och rättarting, med avgångskrav för hela partistyrelsen. Östros och Baylan hukar inför smällen. Och Bodström är glad över att det skiljer en ocean mellan honom och de unga och arga i SSU.
Det stora undantaget är Mona Sahlin. Redan på valnatten tog hon kommandot över partiet igen, erkände förlusten utan omsvep och pekade ut riktningen. Det viktiga nu var att ta avstånd från Sverigedemokraterna och att ta ansvar för Sverige i det nya parlamentariska läget, ansåg hon.
Hon har fullföljt sin strategi genom uppgörelsen om Afghanistan med regeringen. I partiledardebatten i riksdagen var hon också mycket tydlig mot Lars Ohly i den frågan. Dessutom var hon tydligare än någon annan partiledare mot Jimmie Åkesson och SD. Oppositionsledaren Sahlin har helt enkelt varit en tillgång för svensk politik efter valet.
Det är dock inte säkert att detta hjälper henne internt. Ansvar ska ändå utkrävas och Mona Sahlin är onekligen ytterst ansvarig för valresultatet. Att ta ansvar och ”hjälpa regeringen” behöver inte heller vara en fjäder i hatten för de grupper inom partiet som redan när hon tillträdde bestämt sig för ett kortvarigt ledarskap den här gången.
Men S-ledare brukar inte vara parenteser. De allra flesta inser också att det är politiken som behöver förändras. Och att Mona Sahlin hittills inte fått mandat att göra det. Om hon kan omge sig med en helt ny generation S-företrädare (exempelvis Shekarabi, Guteland och Batljan) kan hon lyckas bli kvar.
Landet behöver en kompetent opposition, särskilt när regeringen inte har egen majoritet. Mona Sahlin känns just nu som den bästa garanten för det.