@3a Text:
blida ögon av partikamraterna, vare sig de huserar i LO-borgen eller i regeringskansliet.
Sture Nordh har, i likhet med många andra, sneglat åt landet på andra sidan Öresund. I Danmark har man en friare och flexiblare arbetsmarknadsmodell som vilar på tre ben. Det är lätt för företag att säga
upp anställda, ersättningen för arbetslösa är hög och staten bedriver en omfattande aktiv arbetsmarknadspolitik. Modellen kallas "flexicurity" på grund av mixen av trygghet och flexibilitet.
TCO-ordföranden pekar på att verkligheten på arbetsmarknaden har förändrats jämfört med hur den såg för några decennier sedan, när bland annat lagen om anställningsskydd, las, infördes. Trygghet kommer i framtiden handla mer om att ha tillräckliga kunskaper och möjligheter att hitta nya jobb, än att intill sista halmstrået klamra sig fast vid den anställning man har. Vem är betjänt av ett starkt anställningsskydd om fabriken läggs ned?
Fler och fler börjar påtala att dagens arbetsrätt gör det svårt för människor som befinner sig i ett utanförskap att ta sig in på arbetsmarknaden. För ett par veckor sedan sa förre vice statsministern Jan Nygren (s) att Sverige borde pröva "flexicurity". Rapporter från Arbetslivsinstitutet, Nutek och Institutet från tillväxtpolitiska studier — alla statliga myndigheter — visar att de nuvarande så kallade kallade trygghetslagarna gör att småföretagare drar sig för att anställa. Systemet skapar dessutom inlåsningseffekter. Människor som vantrivs på arbetet vågar inte byta jobb av rädsla för att hamna sist på laslistan.
Dessvärre är det inte bara den nuvarande regeringen som blundar för problemet. I Sverige har moderaterna övergett sin gamla ståndpunkt att arbetsrätten behöver reformeras, i syfte att inte stöta sig med LO-folket. Det är en omprövning som partiet vid ett regeringsskifte lär behöva ompröva.