Arbetslinjen innebär i korthet att alla som kan också ska arbeta, vilket i sin tur stärker välfärdssamhället. Det inte många som har några invändningar mot denna beskrivning. Problemen uppstår först i praktiken när man exempelvis ska bestämma hur ordet ”kan” ska tolkas.
Många personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga anser exempelvis att de kan arbeta. Det är dock en bedömning som många arbetsgivare inte delar. De är i stället ute efter arbetstagare som alltid presterar på topp. Drömmen om superarbetskraften är naturligtvis en illusion. Men om det är de perfekta arbetstagarna man drömmer om får funktionshindrade sökanden ofta inte en chans.
I dag är det huvudsakligen små privata arbetsgivare som anställer personer med lönesubventioner. Nästan varannan person med lönestöd arbetar i företag med färre än 20 anställda. Fler företag, i synnerhet den offentliga sektorn borde dock kunna ta ett större ansvar. Det konstateras i den så kallade FunkA-utredningen ledd av förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson, som nyligen lämnades över till regeringen.
Problemet är inte försumbart. Nio procent av befolkningen i åldern 16–64 år uppger att de har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Många av dem har svårt att få ett jobb. Personer med funktionsnedsättning är den grupp som har de längsta inskrivningstiderna på Arbetsförmedlingen. 60 procent av de sökande har varit inskrivna i mer än två år.
I utredningen föreslås en rad åtgärder för att ge bättre stöd åt och öka möjligheterna för dem att få jobb. Bland annat ska dagens fem olika lönestöd bli två. Det ena är tidsbegränsat till två år och syftar till att utveckla individens arbetsförmåga. Det andra rör personer som långsiktigt behöver lönestöd. Unga med funktionsnedsättning kan få en traineeutbildning. De som saknar gymnasiebehörighet ska få möjlighet att komplettera sina kunskaper på en folkhögskola.
Alla åtgärder som gör den enskilde individen mer anställningsbar är bara att välkomna. Men det är ändå inte tillräckligt om inte arbetsgivarna är villiga att se deras möjligheter. I utredningen föreslås att man ska höja ersättningen till de arbetsgivare som vill anställa. Men det är tveksamt om det är en effektiv åtgärd. Det är snarare inställningen än de ekonomiska förutsättningarna hos arbetsgivarna som många gånger tycks utgöra det största hindret för anställning och attityder är sällan enkla att förändra från politiskt håll.
Men man kan ändå hoppas att arbetsgivarna tänker om. Även om alla anställda inte alltid är lika produktiva kan de ändå ha ett stort värde på en arbetsplats. Inte minst genom att avlasta andra med sådant som inte alltid hinns med i dag, vilket i sin tur minskar stressen och ökar trivseln hos hela personalen.