Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har meddelat att han vill uppgradera Gripen till nästa generation, modell E/F — det så kallade Super-JAS. Det kommer att kosta tiotals miljarder kronor (mer om det inte kan delas med någon utländsk köpare) men i så fall vore JAS-projektets framtid tryggad, även om varken Indien eller Brasilien väljer att köpa svenskt. Saab kan andas ut.
Ett flygvapen behöver vi oavsett vad som i framtiden sker med neutralitetspolitiken, men om vi ska fortsätta vara ett neutralt land med självständig försvarskapacitet kräver det dessutom en inhemsk krigsmaterielindustri. Det vore billigare och ungefär lika bra att köpa exempelvis ett amerikanskt plan, men detta strategiska vägval har fått väga tyngre.
Hittills, åtminstone. I takt med omläggningen av det svenska försvaret har både vårt starka flygvapen och den inhemska krigsindustrin börjat framstå som främmande fåglar i försvarsdoktrinen. I dag sticker flygvapnet ut genom att vara både stort och modernt, men det är av begränsat värde om det inte backas upp av andra försvarsgrenar i samma klass. Hårdraget: vem ska skydda landningsbanorna?
Det är i grund och botten inte JAS-satsningen som är feldimensionerad, utan hela övriga försvaret. Nedskärningarna har gått för långt när Sverige inte kan ställa upp mer än några tusen man i en krissituation, och det är inte rimligt att militärens förmåga anpassas mer efter uppdrag utomlands än för att skydda det egna landet. Ett exempel på obalansen fick vi häromåret, när ÖB föreslog att JAS-plan kunde åka på fredsbevarande uppdrag i Afghanistan, eftersom soldaterna inte räcker för uppgiften.
Tyvärr finns i dagsläget inte den politiska viljan för en putsning av vår flagnande självförsvarförmåga, men heller inte den handlingskraft som krävs för att slutgiltigt kasta loss från territorialförsvaret, eller för att ansluta sig till ett bredare samarbete — realistiskt sett Nato. I stället dras vi med det sämsta ur två världar. Vi har en miniarmé främst lämpad för FN-operationer, men låter strategiska beslut och inköp påverkas av en krigsindustri dimension-erad för kalla krigets behov.
Försvaret har bett om uppskov i frågan om Super-JAS, och det är klokt. Det vore dessutom lämpligt att lyssna på FP:s Allan Widman, som föreslagit att tiden ska utnyttjas till en utredning av luftförsvarets behov och förutsättningar.
Möjligen bör vi satsa ännu högre: flygvapnet kan knappast diskuteras isolerat från övrig försvarspolitik. Låt oss först enas om vad det svenska försvaret ska tjäna till, och sedan rätta försvarspolitikens medel efter dess mål — inte tvärtom.