År efter år slår myndigheterna och pressen, främst UNT, larm om situationen för de boende i området. År efter år bara växer problemet.
När myggplågan i Norduppland nämns i riksmedierna är det ofta med ett småleende, som en lustig lokalnyhet – men för de fast boende i våtmarksområdet är det lätt att hålla sig för skratt. Det är inte frågan om ett litet stick här och där, det är frågan om ett förstört vardagsliv.
Glöm myggstiften! Detta handlar inte om några inande skogsmyggor i kvällningen, utan om deras betydligt mer aggressiva släkting stickmyggan, som frodas i våtmarker av den här typen – och det handlar heller inte om någon svärm i skogsbrynet bakom huset, utan om miljontals myggor som ger sig på allt levande. När larverna kläckts blir det svårt och ibland omöjligt att vistas utomhus i de värst drabbade områdena.
Det drabbar alla aspekter av tillvaron: att gå promenader, fixa med huset eller trädgården, promenera med hunden, och så vidare. Detta är med andra ord ingen lokal kuriositet, utan ett samhällsproblem.
Ändå tas frågan inte på allvar.
Sedan drygt tio år försöker man begränsa skadan med hjälp av BTI, ett biologiskt bekämpningsmedel. Men ännu saknas ett effektivt långsiktigt arbete mot myggen, och rutinerna kring BTI-bekämpningen har heller inte fungerat väl. I år har projektet underfinansierats så illa att man inte ens har råd att bespruta hela det drabbade området. Att ens den insatsen kunnat komma till stånd beror bara på att kommunerna anslagit ett akutbidrag om tre miljoner kronor tidigare i år. Staten har inte skjutit till en krona till den fortsatta myggbekämpningen. Är det någon som tror att det hade sett likadant ut om det var en Stockholmsförort som drabbades, år efter år?
Om myggplågan vid nedre Dalälven ska kunna bekämpas effektivt krävs både långsiktigt arbete och akuta åtgärder. Ett fast anställt forskarlag som söker efter permanenta lösningar på problemet vore en början, men man måste också arbetet under kommande år och lotsa verksamheten genom byråkratins labyrinter. För att undvika ryckiga beslut och tidsmässiga flaskhalsar har KD:s Mikael Oscarsson yrkat på att bekämpningstillstånd ska kunna ges för längre perioder än ett år, förslagsvis fem. Det vore en bra början.
Även finansieringsfrågan måste dock ges en långsiktig lösning. Det håller inte att forskare och andra sägs upp och återanställs gång efter annan. När problemet är permanent och växande måste också lösningen vara det. Och när skadedjuren bokstavligen driver människor från hus och härd, duger det inte att politikerna bara surrar om saken.