Svallvågorna efter tsunamin
I dagarna är det ett halvår sedan Sverige lamslogs av den stora flodvågskatastrofen i södra Asien. Ingen glömmer de första timmarnas förvirring och osäkerhet om flodvågens verkningar. Först så småningom gick det upp för hela nationen att många tusen av dess medborgare befann sig i det aktuella området och att de behövde omedelbar hjälp.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det dröjde åtskillig tid innan nationen fick någon överblick och frågan är väl om den ens finns i dag. Regeringen fick utstå mycket kritik från allmänheten för att ha vaknat upp för sent. Statsministern säger också i kommentarer i samband med halvårsminnet att han förutsätter att den kommission som är tillsatt för att bedöma den svenska insatsen kommer att utdela kritik också den. Vi räckte inte till, är hans lakoniska kommentar.
De chockvågor flodvågskatastrofen sände till Sverige svallar ännu. I de opinionsundersökningar som förekommit under årets första halvår har regeringen fått låga betyg. Hanteringen av tsunamins verkningar torde utgöra en betydande del av grunden för misstron. Medborgarna hade väntat sig att nationen skulle vara just så stark och stabil i krisens stund som dess ledande politiker gärna framställer den. När så inte var fallet är besvikelse och frustration självklara reaktioner.
Förvåningen över att staten inte var så stark och stabil borde strängt taget inte vara så stor. I en föreläsning till Anne Wibbles minne i Bertil Ohlin-institutets regi nyligen talade den tillträdande chefen för FN:s internrevision Inga-Britt Ahlenius om att Sverige inte längre är den starka staten. Sverige har tvärtomblivit en "soft state", en mjuk stat, sade hon med ett citat från Gunnar Myrdal som myntade begreppet för flera decennier sedan.
I Sverige ges dagligen exempel på att nationen inte klarar av viktiga uppgifter: polisen klarar varken av vardagsbrott eller organiserad kriminalitet, kunskapsnivån i skolorna har sjunkit avsevärt, gamla i äldreomsorgen utsätts för vanskötsel, bilprovningen har tagit mutor. Exemplen på att staten (och kommunerna) inte längre klarar sina uppgifter är många.
@3a Text:Men ännu har medborgarna inte sett detta utan debatten betraktar dessa tillkortakommanden som avvikelser från det normala. Det är fel, anser Ahlenius. Det är tillkortakommandena som är det normala och det beror på att staten inte längre ses som ett rättssystem. Sverige saknar på högsta nivå en mekanism som ska skapa respekt för rättsreglerna.
Tsunamin har än en gång uppenbarat för medborgarna att regeringens rättesnöre eller ledstjärna i första hand stavas politik. Det viktiga för det parti som under allt sedan 1930-talet dominerat Sverige, socialdemokraterna, är att partiets politik ska föras ut. Att staten också ska styras enligt i grundlagarna fastlagda rättsregler kommer i skymundan.
@3a Text:Den drivkraften är väl också förklaringen till regeringen Perssons exempellösa utnämningspolitik. Att statsråden utses för att de passar statsministern är en sak, att myndighetschefer utnämns i stängda rum och utan att allmänheten får veta på vilka grunder de utsetts är en annan och allvarligare sak.
Med myndighetschefer som verkar på ett mandat förlänat av statsministern och hans parti och inte på ett för goda meriter grundat mandat är en av förklaringarna till att de berörda myndigheterna lamslogs av tsunamin. När statsministern och hans statsråd inte slog till alla klutar redan på annandag jul gjorde inte heller myndigheterna det.
Göran Perssons utnämningspolitik innebär därför en allvarlig utarmning av det av skattemedel finansierade Myndighetssverige.