Svälten måste stoppas
De första hjälpsändningarna från FN och andra biståndsorganisationer har äntligen nått fram till de nödlidande i svältens Niger. Samtidigt varnar ledande hjälporganisationer att matbristen är akut även i de omkringliggande länderna.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
är beroende av jordbruket och självhushållning.
Viktigast nu är att få fram hjälp till de nödställda i hela området, inte bara Niger, så att svältkatastrofen inte sprider sig. Ju längre tiden går, desto större är risken att grannländerna också råkar illa ut. Redan tidigt i våras slog hjälporganisationer larm om situationen utan att någon lyssnade. Hjälpen kommer därför som vanligt fram för sent. Det är ett mönster som känns igen från tidigare svältkatastrofer i Afrika; västvärlden håller hårt i plånboken och viftar
bort biståndsarbetares larmrapporter och vädjanden. Det är först när vi slår på nyheterna och möts av utmärglade barn för svaga för att ens jaga bort flugorna från sina egna ansikten som vi reagerar. Och då är katastrofen sedan länge ett faktum.
En senkommen undsättning är dock bättre än ingen alls. FN-märkta matpaket är däremot ingen långsiktig lösning på regionens problem. Alla de nu drabbade staterna ligger i det så kallade Sahelbältet, området närmast söder om Saharaöknen. I takt med att öknen brett ut sig söderut har förutsättningarna för ländernas jordbruk blivit allt sämre. Skulden för det och de allt längre torrperioderna läggs vanligtvis på växthuseffekten och en ökad skogsavverkning.
Det finns inga skäl att betvivla det, men torkan kan inte ensamt lastas för dagens hungerkatastrof. Massvält är ett resultat av ansvarslösa politiska prioriteringar och snedfördelning av resurser, inte klimatförändringar. Sahelbältet är förvisso en utsatt och känslig region, men det finns många exempel på stater med tufft klimat där uteblivna regn inte urartat i hungersnöd.
Precis som i många andra delar av den afrikanska kontinenten har de drabbade länderna präglats av diktatur, korruption och ekonomisk misshushållning. Ledare som har varit mer intresserade av att berika sig själva än att skapa förutsättningar för befolkningen bär stor skuld till den djupa fattigdomen. Reaktionen från Nigers president Mamadou Tandja fångar den inställningen väl. I stället för att föreslå åtgärder mot svälten slår han i från sig och hävdar att folket inte alls är undernärt, att det på sin höjd råder en viss matbrist i landet.
Inget land är emellertid dömt till evig fattigdom. Lika tvärsäkert som vissa bedömare menar att Sahelstaterna långsamt kommer att tyna bort, fanns det de som under femtiotalet hävdade att länderna i Ostasien, exempelvis Sydkorea, saknade varje förutsättning för framgång. Det finns så klart ingen universallösning — varje land måste hitta sin egen modell. Men om det kortsiktiga behovet är akut livsmedelshjälp stavas de långsiktiga åtgärderna demokrati, rättssäkerhet och ekonomiska reformer.