Hur allvarligt läget är framgår av att till och med den somaliska jihadistgruppen al-Shabaab, närstående al-Qaida, vädjar till västvärlden om hjälp. Att en organisation som sedan flera år hotat och angripit ickemuslimska hjälparbetare nu plötsligt svänger och ber om stöd är förstås en första klassens ironi, men knappast något det somaliska folket kan hållas till räkning för. Däremot påminner det om hur viktig den politiska bakgrunden är till det som nu utspelar sig i östra Afrika.
Kampen mot torka och hungersnöd kan inte föras bara med katastrofbistånd när krisen redan utbrutit. En effektiv strategi måste ta hänsyn till både de politiska och de ekonomiska dimensionerna av frågan, för att långsiktigt förebygga problemen. I just Somalia har statslösheten och inbördeskriget hindrat ekonomisk utveckling och politisk stabilitet, vilket gjort befolkningen särskilt sårbar för rubbningar i matproduktionen.
Även i övriga Östafrika är konflikter och korrupta och ineffektiva stater en del av verkligheten. Här finns följaktligen varken den ekonomiska kapaciteten eller den politiska beredskapen, när samhällen som redan lever på marginalerna plötsligt faller under svältgränsen.
Vi kan göra skillnad. Stärkandet av bräckliga och fattiga stater, stöd till lokala producenter, infrastrukturutveckling och katastrofförebyggande åtgärder är viktiga delar av det arbete västerländska biståndsgivare kan ägna sig åt. Fredsbevarande insatser och politisk-diplomatisk konfliktlösning är ytterligare en del.
En tredje viktig front är kampen mot den cyniska västliga handelspolitik vars tullmurar och kvoter slår sönder afrikanska staters jordbruk och utveckling, och som genom prisdumpning och orättvis konkurrens gör dem särskilt sårbara för världsmarknadens och klimatets nyckfulla skiftningar.
Så finns förstås själva klimatarbetet. En av de många ingredienserna i östra Afrikas dilemma är den globala uppvärmningen, även om det ännu är ett begynnande problem. De mikroskopiska klimatförändringar som hittills registrerats kan verka obetydliga, men de indirekta effekter som fortplantar sig genom Sahelregionens ömtåliga ekosystem är ganska avsevärda, och flätas samman med områdets minst lika osäkra politiska stabilitet.
Sahelområdets enskilt mest destabiliserande konflikt, kriget i Darfur, har bland mycket annat sin upprinnelse i skiftande vandringsmönster för regionens nomader och ökad konkurrens om resurserna, vilket delvis kan spåras tillbaka till klimatproblemen.
Uppvärmningen är inte den enda faktorn i Afrikas problem med torka och svält, och långtifrån den enskilt viktigaste — men den finns där, och den spelar roll.