Svår balans när brott ska bekämpas
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Polisen förefaller stå maktlös. En sådan utveckling kan inte kallas för någonting annat än ett stort misslyckande. Bilden förbättras knappast av att ingenting verkar göras för att motverka trenden. "Vi lever på en myt om att polisen arbetar effektivt och underrättelsestyrt", säger polisens underrättelseexpert Niki Ekman till DN. Beskrivningen av hur polisen har försökt bygga upp olika system och databaser för att pussla ihop olika informationsbitar från olika delar av landet framstår mest som ett skämt. Bokstavskombinationer som Obis (organiserad brottslighet i Sverige), SUR (Särskilda undersökningsregister), SUP (Svenska underrättelseprojektet) och KUR (Kriminalunderrättelseregistret) vittnar om satsningar på olika projekt som antingen fungerar dåligt eller inte alls — det vill säga har lagts ner redan efter något år.
Sekretess- och datalagar sätter käppar i hjulet för att polisens våta dröm om PUM (polisens underrättelsemodell — ett annat system) ska förverkligas. Register får inte samköras hur som helst eftersom man också måste ta hänsyn till den personliga integriteten. Därför har Ekobrottsmyndigheten eller tullen dålig koll på vad polisen vet och inte vet — och vice versa.
Sett ur denna vinkel vore det enkelt att kritisera justitiedepartementet för att inte våga göra något åt saken. Den grova kriminella brottsligheten kan inte tillåtas fortsätta växa.
Men myntet har förstås även en annan sida, som gör bilden betydligt mer komplicerad. Tidigare i veckan röstade EU-parlamentet emot ett förslag till ny datalag. Förslaget gick ut på att internet- och telefonbolag ska tvingas lagra uppgifter om alla människors telefon-, sms- och internettrafik. Alla människors — inte bara misstänkta brottslingars. På Svenska Dagbladets debattsida gjorde moderater och vänsterpartister gemensam sak och uppmanade folk att skicka e-brev till EU-parlamentarikerna, för att ge dessa stöd i kampen mot förslaget när det inom kort dyker upp i ny skepnad, denna gång från EU-kommissionen.
Storbritannien är mest pådrivande, vilket ska ses i ljuset av terrorattackerna i Londons tunnelbana den 7 juli. Men även Sveriges justitieminister Thomas Bodström vill se förslaget förverkligat. Att lagra datatrafik för alla medborgare är uppenbarligen en integritetskränkning han kan leva med. Att polisdatalagen mjukas upp är det tydligen inte.
Klart är att avvägningen mellan effektiv brottsbekämpning (inklusive terrorbekämpning) och skydd för den personliga integriteten inte är enkel att göra. Vad allmänheten tycker är inte lätt att veta, men en ny studie visar bland annat att toleransen för övervakningskameror är stor. Vilket förstås kan bero på att vi blir mer och mer vana vid att vara övervakade, i takt med att antalet kameror ökar lavinartat. Till det kommer att fler människor än någonsin tidigare fick sina telefoner avlyssnade förra året.
Men det finns inga entydiga belägg för att mer övervakning leder till effektivare brottsbekämpning.
Den stora faran ligger i att ingen väljer att betrakta frågorna om brottsbekämpning och integritetsskydd som en helhet. Det är lätt att ena stunden kräva effektivare verktyg åt polisen för att dagen därpå förfasa sig över de ökade ingreppen i den personliga integriteten. Viktigt att hålla i åtanke är dock att den tekniska utvecklingen möjliggör övervakning på ett sätt som tidigare inte har varit möjligt. Varje mobilsamtal, varje inköp med Icakortet, varje klick på en internetsida lämnar elektroniska fotspår.
Vissa intrång i den personliga integriteten måste vi vara beredda att leva med. Men det är hög tid att fler börjar ställa frågan vilka åtgärder som är nödvändiga och mest effektiva. Samt hur medborgare kan skyddas från missbruk. Kort sagt: vem övervakar övervakaren?