Det är en djup mänsklig egenskap att inte göra saker förrän man måste. Först när deadline närmar sig sätter man i gång på allvar – om det inte går att flytta på deadline vill säga. Principen kan sägas omfatta allt från enkla vardagssysslor till storpolitik. Till exempel har ju deadline för att lösa skuldkrisen i Europa flyttats fram kontinuerligt sedan våren 2010.
Således blev det inget globalt bindande klimatavtal i Doha den gångna helgen. Och inte blir det något 2013 eller 2014 heller. Världssamfundet har nämligen satt deadline för formuleringarna till 2015, och sagt att det nya avtalet ska börja gälla 2020. Det är kanske smart att sätta ett slutdatum så att det finns en rimlig chans att lyckas med förhandlingarna – hellre än att varje gång säga att man ”måste lyckas” och sedan tvingas skjuta upp beslutet.
Men frågan är om man har tid att ägna sig åt mänsklig psykologi i ett läge som detta. Det finns ju en övergripande deadline som inte är förhandlingsbar, när den globala uppvärmningen blir irreversibel och skadorna inte kan repareras. Men var den gränsen går vet vi inte riktigt. Viss forskning tyder på att det redan är för sent att begränsa uppvärmningen till två grader Celsius, de flesta forskare är eniga om att det åtminstone mycket snart är för sent. Något exakt datum får vi nog inte förrän det verkligen är för sent, varför vi nu måste göra upp med beteendet att ständigt skjuta upp slutdatum.
Det enda man var tvungen att göra i Doha var att förlänga Kyotoavtalet, det bindande avtal om utsläppsminskningar som löper ut vid årsskiftet. Det gjorde man också och det nya avtalet omfattar även det nationer, däribland EU, som står för sammanlagt 15 procent av världens växthusgasutsläpp. Det är förstås inte tillräckligt.
Det mest intressanta från årets klimatmöte var i stället vad som hände vid sidan av huvudförhandlingarna. Vilka instruktioner får nu de kinesiska och amerikanska delegationerna och hur ska de två största utsläppsländerna positionera sig inför fortsättningen? Vilken betydelse får omvalet av Barack Obama och Kinas nya ledning för klimatförhandlingarna? Ett skifte av fokus i Washington och Peking mot långsiktigt hållbara lösningar kommer direkt att få återverkningar på Indien, Brasilien och vidare ut i världen.
Ledande politiker vaktar på varandra av rädsla för såväl starka särintressen som för att rasera en samhällsekonomi som är intimt förknippad med fossila bränslen. Men under toppnivån pågår redan omvälvningen, oberoende av klimatavtalen. Investeringsströmmarna från gammalt till nytt, från fossilt till förnybart, baserar sig både på insikten att det snart kan för sent och på att det är lönsamt att satsa på det nya.
Möjligheten att bli världens ledande gröna ekonomi har också en deadline och den finns det inga skäl att skjuta framåt i tiden.