Finansminister Anders Borg mottogs med jubel när han äntrade podiet till fredagens huvudseminarium vid World Economic Forum i Kapstaden, Sydafrika. ”För fem år sedan hade Sverige valt att skicka hit biståndsministern”, konstaterade moderatorn. Nu ville de övriga fem i panelen, bland dem Kenyas nyvalde president Uhuru Kenyatta, höra Borgs synpunkter på den ekonomiska utvecklingen i Afrika.
Borg svarade sin vana trogen med lite statistik. ”Om de afrikanska länderna har samma tillväxt kommande 50 år som de asiatiska haft under de senaste 50 åren, kommer Afrika i kapp Sverige 2063, om 50 år. Då kommer jag hit med mina barnbarnsbarn och de frågar mig: ’är det verkligen sant att Afrika varit fattigt?’”
Han tillade att 50-årsplanen är fullt realistisk, om man förutsätter att utvecklingen mot mer öppenhet och demokrati fortsätter, att jordbruket kan rationaliseras och att ekonomin orienteras mot export.
Förutsättningarna skiljer sig så klart afrikanska länder emellan, vissa har fortfarande mycket att bevisa vad demokrati beträffar, men potentialen finns över hela kontinenten. Västländerna bör heller inte vänta med investeringarna tills länderna fungerar ”perfekt”, slog Anders Borg fast.
Det är naturligtvis inte bara artighet som får finansministern att gå på om möjligheterna. Sverige behöver Afrika då Europa ligger i fortsatt skuldkristräda och då de asiatiska ekonomierna redan passerat toppen. Etiopien, Nigeria och Ghana med många fler länder tar nu över med en tillväxttakt på 8–9 procent, med allt bättre utbildningssystem och infrastruktur samt med en relativt sett billig arbetskraft i sina unga befolkningar.
Genomsnittstillväxten för länder söder om Sahara är fem procent och i år väntas sju afrikanska länder växa snabbare än Kina.
Frågan är snarare varför det tagit så lång tid för västländerna att reagera, då till exempel Kina ständigt flyttat fram sina positioner i Afrika. Upptagenhet med finanskrisen är en förklaring, den koloniala historien med alla påföljande krig en annan. Men huvudförklaringen är sannolikt bara ren okunskap, att Afrika så länge varit så intimt förknippat med svält, hopplöshet och krig och att bilden inte velat ge vika. Men när det händer kan det hända fort, som just nu i Afrika.
Afrika behöver också Sverige. Inom överskådlig tid kommer också bistånd att fortsätta vara en viktig del av utbytet. Det behövs för den fortsatta utvecklingen av institutionerna, och för hjälp med till exempel miljöteknik så att tillväxten kan bli långsiktigt hållbar. Det finns i sig ingen motsättning i att handeln ökar kraftigt samtidigt som biståndet bibehålls. Det är tvärtom nödvändigt att dessa processer kan ske parallellt.
Det är sant att nästan hela Afrika växer så att det knakar, men det är också sant att det bitvis sker från en mycket låg nivå. Enligt Anders Borg tar det som sagt 50 år att komma i fatt, en lång tid. Sverige kom in i bilden sent, men finns också där tidigt för en lång period med ett ökande utbyte mellan Sverige och många afrikanska länder.