Ledare: Sverige bör kliva fram

Efter ett tiotal dramatiska EU-toppmöten i rad var rapporterna från torsdagens och fredagens sammankomst i Bryssel förvisade till en mer undanskymd plats i tidningarna. För första gången på länge stod inte hela samarbetet och den gemensamma valutan på spel, och det fanns inget akut konkurshot i något av medlemsländerna. Då händer det inte mycket på toppmötet – i alla fall inte utåt.

För knappt ett år sedan hade EU-ledarna kniven mot strupen, och kom upp med den nya finanspakten. I somras var det åter fara på färde, särskilt i Spaniens banksektor, och toppmötet i juni beslutade om steg mot en bankunion, och att räddningsfonden ESM skulle användas för direktstöd till banker på obestånd.

Nu börjar det mödosamma arbetet med att bygga upp de institutioner som ska ta hand om den nuvarande krisen, och förhindra kommande kriser, och då är det åter tid för kompromisser och inrikespolitiska hänsyn. Angela Merkel vill till exempel att den gemensamma bankinspektionen ska få en något fördröjd start efter årsskiftet, så att räddningsfonden inte hunnit betala ut så mycket stöd vid tiden för valet till förbundsdagen nästa höst. Det är en något illvillig, men ändå trolig, tolkning av kompromissen som presenterades på fredagen.

För de 17 euroländerna väntar sannolikt mer ”samarbete” än bankunionen framöver. En ofrånkomlig konsekvens av skuldkrisen är att den gemensamma valutan måste kombineras med striktare regler för finanspolitiken. Angela Merkel har föreslagit en vetorätt mot nationella budgetar, ministerrådets ordförande Herman van Rompuy med flera en särskild extrabudget för eurozonen, med medel för att hjälpa krisländer att balansera ekonomiska nedgångar.

Ett slutligt förslag om det nya finanspolitiska samarbetet ska läggas fram vid toppmötet i december. Det kommer med största säkerhet att kräva grundlagsändringar för hela EU och därmed kommer tidsplanen att förskjutas. Men det viktiga för EU- och euroländerna nu är inte att hasta fram nya beslut, det är att skapa hållbara regler för framtiden.

Sveriges roll i detta drama är åskådarens. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har med stöd av Socialdemokraterna satt sig på läktaren och vill ha garantier för att få inflytande om Sverige ska gå med i bankunionen, vilket är helt rimligt. Men han vill också ha garantier för att svenska skattebetalares pengar inte går till att rädda krisbanker i andra länder, vilket är mindre självklart. Sveriges storbanker har alla internationell verksamhet som kommer att påverkas av en gemensam inspektion. Det är också naivt att tro att svenska skattebetalare skulle vara opåverkade av att exempelvis en fransk eller spansk storbank går omkull. Inte mer än av Lehman Brothers 2008.

Syftet med en bankunion är att vara en garant som i sig avskräcker från spekulationer. Ju större och bredare uppslutning desto bättre, även från icke-euroländer. Sverige har den kommande tiden ett val – att vara med i utformningen av den nya gemenskapen eller att göra Storbritannien sällskap och stanna utanför.