Det svenska flygvapnet har numera två huvuduppgifter. Den första är att, som tidigare, värna landets territorium. Den uppgiften har blivit lättare sedan kalla kriget upphörde. Flygvapnets andra uppgift kommer att öka i omfattning. Den handlar om flygvapnets roll i den internationella verksamheten inom försvaret. Sverige förväntas bl a bidra med jaktskydd och flygspaning i samband med fredsbevarande insatser som utförs av EU och Nato.
Om detta i det korta perspektivet innebär minskade eller ökade krav på flygvapnet är oklart. Men med tanke på att aptiten på internationella insatser tycks vara stadd i stadig tillväxt på den politiska nivån ligger det nära till hands att luta åt att kraven på flygvapnet kommer att öka framöver.
Enligt vad ÖB Håka4n Syrén uppgav i en intervju i Svenska Dagbladet häromdagen ligger flygvapnet för närvarande "precis på gränsen". För det mesta finns det två jaktplan startklara för att hävda Sveriges territorium mot främmande intrång, men det händer också att landet står helt utan jaktskydd.
Om försvarsbeslutet i höst landar på huvudalternativet, som innebär en årlig minskning av försvarsbudgeten med tre miljarder kronor till 37 miljarder kronor blir konsekensen en halvering av flygvapnet - från åtta till fyra divisioner, med totalt 80 operativa Gripenplan. En sådan drastisk minskning av flygvapnet innebär att detta inte längre klarar av sina bägge uppgifter. Det behöver man inte gnugga geniknölarna särskilt länge för att räkna ut. Det alternativ ÖB antyder i intervjun i Svenska Dagbladet är samverkan med "någon annan" för att klara försvaret av Sverige. Han påminner om att vi redan radarövervakar Östersjön tillsammans med Finland.
Tydligare kan väl knappast det intellektuella och moraliska sammanbrottet för den för svenska säkerhetspolitiska doktrinen om alliansfrihet och neutralitet illustreras.
Alliansfriheten förutsätter att det svenska försvaret skall klara av att värna landets territorium utan hjälp utifrån. Men vi är inte längre beredda att betala vad det kostar - och regeringens båda stödpartier vill dessutom skära ännu mer på försvaret, samtidigt som åtminstone miljöpartiet kräver att den internationella verksamheten, som är väldigt dyr, skall fördubblas.
Det logiska vore naturligtvis att Sverige gick med i Nato. Men på den punkten sätter sig, enligt en magnifik formulering från landets utrikesminister, "den svenska folksjälen" på tvären. Vi tar gärna emot hjälp utifrån om riket hotas militärt, men vi är inte beredda att vara lika solidariska mot andra hotade länder.
Sveriges roll i den internationella säkerhetspolitiken är fripassagerarens. Nyligen yttrade Finlands president Tarja Halonen, knappast en militaristisk hök, med ett stänk av bitterhet att Finland till skillnad från Sverige inte kan räkna med att någon annan skall försvara landet. Variationer på det temat lär vi få höra många gånger under kommande år.