En populär analys av valresultatet är att Sverige nu har normaliserats. I stället för ett stort dominerande socialdemokratiskt parti består det svenska partilandskapet numera av två jämnstora större partier, ett till höger och ett till vänster, några mindre partier och en främlingsfientlig inbrytare. Så ser det politiska landskapet ut i många västeuropeiska länder med ett proportionellt valsystem.
Men det finns en sorts ”normalisering” som inte har skett i Sverige, och som förhoppningsvis inte heller kommer att ske. I Danmark regerar sedan länge de borgerliga partierna med stöd av populistiska och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Av allt att döma går Nederländerna nu mot en liknande situation.
Efter nästan fyra månaders regeringsförhandlingar har högerliberala VVD och kristdemokratiska CDA bestämt sig för att bilda en minoritetsregering med stöd av tydligt islamfientlige Geert Wilders Frihetsparti (PVV). Wilders främlingsfientliga och populistiska retorik gjorde honom till den stora valvinnaren och hans Frihetsparti är nu det tredje största partiet i landet. För honom är regeringssamarbetet en guldsits, för alla andra en katastrof - i alla fall om målet inte är en ännu starkare Geert Wilders.
Det handlar inte bara om de sakpolitiska eftergifter som VVD och CDA har tvingats till för att försäkra sig om den egensinnige Wilders stöd. Det är förstås illa nog att Nederländerna nu inför ett burkaförbud, att invandringspolitiken stramas upp - halverad utomeuropeisk invandring och möjlighet att dra in uppehållstillstånd har föreslagits - och att stödet till kultur och public service bantas. Men det största problemet med den nederländska lösningen är den ställning som Wilders parti får.
Precis som Dansk Folkeparti i Danmark ges Frihetspartiet möjlighet att påverka landets politik, utan att för den skull behöva ta minsta ansvar för den - man sitter ju inte i regeringen. I Danmark har det visserligen lett till ett långt borgerligt regeringsinnehav, men med en fadd bismak. Det politiska klimatet har blivit intolerantare och besluten därefter, samtidigt som Dansk Folkepartis ställning inte har försvagats. Detta är nu vad som kan ske i Nederländerna.
Helt given är dock inte den nya regeringen. Innan den kan tillträda måste den godkännas av Kristdemokraternas kongress nu i helgen. Sannolikheten att kongressen förkastar regeringsförslaget verkar låg, men om det skulle ske tvingas de nederländska regeringsbildarna tänka om.
För pessimisten är det förstås lockande att dra paralleller till Sverige. Men trots Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, går det inte att i det här avseendet jämföra Sverige med Danmark eller Nederländerna. Inget block vill samarbeta med SD och det är fullt möjligt att regera utan att förlita sig på stöd av nykomlingen. Visst kan Jimmie Åkessons parti stjälpa en och annan omröstning, men om inte grundförutsättningarna förändras finns ingenting som talar för att Sverige skulle hamna i en dansk eller nederländsk situation.