Enligt den vettigare delen av förslaget ska det bli lättare att införa särskilda intagningsprov för estetiska linjer. Högstadiebetygen ger inte tillräcklig fingervisning om elevers kunskap i de estetiska ämnena. Det finns inte heller några nationella prov i musik eller bild, och därför är det inte helt tokigt av Tobé att snegla på idrottsprogrammens modell, där intagningsprov används.
Men i förslaget ingår också en minskning av antalet utbildningsplatser vid olika gymnasielinjer genom politisk styrning. Den typen av centralplanering utmanar 1990-talets viktiga skolreform. Självklart ska utbildning ha koppling till arbete. Men det kan diskuteras huruvida kunskap enbart har som uppgift att bidra till arbetslinjen. Utan det fria skolvalet finns det risk att bristen på motivation hos elever leder till avhopp. Och med ofullständiga betyg i bagaget står man inte särskilt stark på arbetsmarknaden.
Estetlinjerna är dessutom inte yrkes-, utan högskoleförberedande. Vill Tobé få utbildningar att stämma med specifika jobb är det bättre att höja kvalitén på yrkeslinjerna. Den som tar examen därifrån är klar för arbetsmarknaden. Springer man ut från ett estetiskt gymnasium har man däremot ofta flera års studier kvar, eftersom utbildningen är bredare.
Moderaternas förslag vilar på en förlegad bild av arbetsmarknaden som ett nollsummespel. I verkligheten är antalet arbetstillfällen inom olika branscher inte konstant. Det är inte heller antalet branscher. Att försöka förutsäga morgondagens marknad och därefter styra antalet utbildningsplatser är därför inte bara dumt och farligt. Det är dessutom omöjligt. Ingen politiker har tillgång till den typen av komplicerade framtidsprognoser.