Sverige är bäst i världen på ekonomi, brukar statsminister Göran Persson numera skryta med. Och visst ser siffrorna bra ut, särskilt om man trixar lite med tidsperioderna. Men alla siffror ser inte lika bra ut och visst finns det länder som är bättre.
Finland klår oss på många områden för att inte tala om Irland. Om man begränsar sig till de större industriländerna är Sverige bäst i EU när det gäller bytesbalansen. Men Schweiz, som inte är med i EU, är ännu bättre. Vad gäller arbetslöshet ligger Sverige enligt de senaste siffrorna bra till men bäst i EU är Österrike och Storbritannien. Också USA har aningen lägre arbetslöshet än Sverige liksom Japan, om man tittar på de senaste internationella jämförelserna.
Vad gäller ekonomisk tillväxt, alltså BNP per invånare, är det lite olika beroende på vilken period man studerar.
Ser man på prognoserna för i år har Storbritannien och Spanien bättre siffror än Sverige, men bäst har USA. Bilden är densamma också om man ser på prognoserna för nästa år.
Kort sagt, vi är inte riktigt så bra som Göran Persson vill göra gällande och inte riktigt så dåliga som den politiska oppositionen gärna hävdar. I går var det dags för oppositionens alternativ till den budget som regeringen har förhandlat fram med vänsterpartiet och miljöpartiet.
Alla fyra konstaterar förstås tacksamt att regeringen inte lyckats uppnå sina egna mål för den ekonomiska politiken. Den öppna arbetslösheten är inte bara över fyra procent, den är en bra bit över fem.
Antalet socialbidragstagare har inte halverats, sysselsättningen kommer inte att uppgå till 80 procent 2006. Mycket lite talar för att antalet sjukdagar halveras till 2008 utan att antalet förtidspensionerade samtidigt ökar.
Oppositionens alternativ koncentreras till Bertil Ohlins gamla tema att det måste löna sig att arbeta. Att sänka ersättningen från a-kassan är flera oppositionspartier inne på, om än med olika varianter.
Att antalet sjukdagar måste minska är alla överens om, däremot inte om hur detta ska åstadkommas. Man lägger också förslag om billigare hushållstjänster.
Alla borgerliga partier vill sänka skatten. Nytt för moderaterna är att man lägger tyngdpunkten vid låg- och medelinkomsttagare. Varje parti har sin profil, även om inriktningen i stort är densamma. Men man kan som vanligt räkna med att många bedömare kommer att oja sig över att de fyra inte har kunnat enas.
Men varför skulle de göra det? De är fortfarande fyra olika partier som åtminstone delvis vänder sig till olika väljare. Om de var exakt lika vore det ju inte fyra partier. Behovet av en gemensam ekonomisk politik uppstår först när de bildar regering. Innan dess måste väljarna få säga vilket alternativ de tycker bäst om.