Om fem dagar tar Sverige plats i FN:s säkerhetsråd. Regeringen har sannerligen trissat upp förväntningarna inför mandatperioden 2017-2018. När man i juni besegrade konkurrenterna Nederländerna och Italien, och tog platsen redan i den första valomgången, firade utrikesminister Margot Wallström och de andra som om man vunnit ett OS-guld eller landat på Mars. Där satt den!
Valet hade föregåtts av en lång rad händelser som var för sig kanske inte var förkastliga, men som sammantaget gav en dålig bismak. Att Sverige inte erkände Västsahara kan bero på att ”de folkrättsliga förutsättningarna inte är uppfyllda”, men också på ockupanten Marockos tyngd i arabvärlden. Andra afrikanska länder har, liksom önationer i Stilla havet, också varit föremål för svenska kontakter och uttalanden som man undrar om de hade hade gjorts om inte röster till säkerhetsrådsvalet stått på spel.
Berättelsen om FN:s säkerhetsråd är berättelsen om de fem permanenta medlemmarna, USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Det beror naturligtvis på vetorätten, tidigare mest utnyttjad av Sovjetunionen, numera av USA. Om dessa fem inte är överens händer ingenting, vilket blivit smärtsamt tydligt i till exempel Syrien. Få har koll på att Uruguay sitter i rådet nu, och få utanför Sverige kommer att ha koll på att Sverige sitter där nästa vecka.
Men allt är inte resolutioner om akuta krigstillstånd. Sverige kommer att vara med i diskussionerna och ha inflytande både över vilka frågor som ska tas upp och hur dessa sedan drivs. Genom lyckliga omständigheter börjar Sverige dessutom perioden med att ha ordförandeklubban i rådet, vilket stärker möjligheten till inflytande. Att FN också byter generalsekreterare i januari, då Ban Ki-moon lämnar över till António Guterres, kan möjligen också påverka, men osäkert hur.
Som medlem i säkerhetsrådet är huvuduppgiften att arbeta för ökad fred och säkerhet i världen. Sverige ska, som regeringen skrev när valet var klart i somras, ta ansvar för att freden uppehålls men också ”föra fram vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och utveckling”.
Den verkliga möjligheten att påverka ligger i lyfta fram nya perspektiv. Kvinnornas situation i konflikter och under fredsprocesser är ett exempel, liksom att väva in klimatfrågan i fredsarbetet. Dessutom kan man verka för ökad transparens och större öppenhet i FN, något som satts på undantag under Ban Ki-moon. Som ordförandeland kan man få Guterres att ta steg mot ökad öppenhet och därmed också ökad legitimitet för säkerhetsrådet.
FN är inte på något sätt den ideala organisationen för att bekämpa krig, fattigdom och klimatförändringar. Men det är den organisation som finns. Och kan Sverige göra den lite bättre under de kommande åren var det faktiskt ändå värt besväret.