Sverige - snålskjutsens land?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Denna jollrande retorik på dagisnivå är svensk säkerhetspolitisk debatt anno 2007 i förre socialdemokratiske försvarsministern Thage G Petersons tappning, sådan den presenterades i en debattartikel i Expressen härom dagen.
Sverige måste omedelbart dra hem sina soldater från Afghanistan - och avstå från att skicka soldater till Afrika. Det finns ju så mycket annat som vi är bra på, hävdar han. Vi kan hjälpa till med sjukvård, skolor, utbildning, minröjning, fredsmäklande, brunnsborrning, återuppbyggande.
Som var och en med lite eftertanke lätt inser handlar det här inte om en reell motsättning. Det går naturligtvis alldeles utmärkt för Sverige att - i olika skeden av en konflikt och i olika konflikter - både delta i fredsframtvingande operationer och ägna sig åt olika former av humanitärt bistånd och diplomatiska insatser. Så sker ju redan.
Det från moralisk utgångspunkt djupt problematiska med Thage G Petersons argumentering är ju att den förutsätter att någon annan alltid ska "offra sig" och göra det svåra, farliga, riskabla - och smutsiga, för krig är oundvikligen smutsigt - innan de svenska "pojkarna och flickorna" kan rycka in och göra gott.
Thage G Peterson säger, helt rätt, att uppdragen i Afghanistan och "i de oförsonliga krigshärdarna i Afrika" inte är ofarliga. Han tror inte att det finns "folkligt stöd" för att svenska "pojkar och flickor offras".
Nej, säkert inte. Men varför är det så självklart att andra länder alltid ska ta stöten och offra sina "pojkar och flickor" för mål som också är Sveriges? Är det i själva verket inte osolidariskt att alltid låta andra kratsa kastanjerna ur elden? Och anar man inte ett inslag av nationell självgodhet i de ständiga hänvisningarna till neutralitetspolitiken och "den tvåhundraåriga svenska fredspolitiken" - i kontrast till det hemska och krigiska utlandet.
Men den långa svenska fredsperioden beror naturligtvis främst på tur, tillfälligheter och geografi - men också, när läget krävde det, en mycket flexibel, opportunistisk och även gentemot de mest motbjudande makter maximalt anpassningsbar politik. Det vore lättköpt och lite billigt att i dag moralisera över Per Albin Hansson, Christian Günther, Tage Erlander och Östen Undén.
Men i gengäld vore en mer självkritisk och ödmjuk inställning bland neutralitetens lordsigillbevarare en nåd att stilla bedja om. De har nämligen åtskilligt att vara ödmjuka över.
Diplomati och samtal är naturligtvis det första alternativet för att lösa konflikter. Men demokratierna måste också kunna försvara sig militärt. Om alla alltid är neutrala segrar diktaturerna.